Bilddagboken

Laddat upp bilder från maj på bilddagboken... 107 bilder... förlåt xD

Det som inte kan sägas i ord, får sägas i bilder

Mumsmums mat

Här kommer två bilder på gårdagens middag:

Blomkålsgratäng


Cole-slaw (stavning godtycklig)

Det var sjukt gott att mumsa i sig :) I övrigt är mitt liv för tråkigt för att nämnas, det är bara skola, skola, skola och excel. Även om jag känner att dagens excelövning borde varit den första och att jag faktiskt började begripa vissa excelfunktioner, vem vet, en vacker dag i övre medelåldern (jag tror inte det kommer ske innan) kanske jag börjar gilla excel.

Här kommer även en bild på vårt vardagsrum, jag var ju inte smart nog att ta en "före-efter"-bild utan bara en efterbild. Tapeten har inte torkat på bilden och lets face it, Benjamins kamera är inte lika bra som min när det gäller stillasittande fotoobjekt.

Nya vitrandiga tapeter

Det här är det sämsta året på sjukt länge.

Brydd liten hjärna

Jag tänker för mycket, jag har alltid tänkt för mycket och kommer alltid göra det. Och det handlar inte alltid om att jag är värdelös i skolan eller inte orkar mer, ibland tänker jag för mycket för att jag bryr mig, även om det inte alltid verkar så. Jag går ofta över min egen kapacitet i tänkandet men det gör inget, för när mina tankar handlar om vänner kan jag göra det, det är energi och tankekraft som får ta plats (det låter flummigt men jag går ju trots allt hos en flumtant).

Jag försöker hjälpa folk (och djur) så mycket jag bara kan, jag vet inte om det märks eller inte men jag gör det inte för att få uppskattning, jag gör det för att jag bryr mig om folket runt omkring mig och för att jag vill hjälpa. Det är allt från att stötta & trösta vänner när de är ledsna (de stöttar & tröstar ju mig), lyssna på dem när de vill prata, plocka på mig anteckningar och handouts (hur ofta har inte mina underbara klasskamrater tagit handouts åt mig? För att inte tala om alla tentor de klarat och gett mig så jag kan plugga och klara omtentorna, hur långt hade jag kommit utan dem? Inte längre än till lifescience i alla fall).

Det jag tänker på nu är hur jag kan hjälpa folk på bästa sätt, jag känner mig lite maktlös när jag inte vet vad JAG kan göra för att hjälpa.

Jag har kommit på att med mitt sorteringsproblem kommer jag inte kunna rösta på något parti:

- De får inte ha ett fult infoblad (Där försvinner Piratpartiet och vänsterpartiet)
- De måste ge mig information (Där försvinner sossarna och miljöpartiet)
- De får inte motsäga sig själva i sin information (Där försvinner Folkpartiet och Moderaterna och Centerpartiet)
- De får inte gå emot mina generella åsikter (Ledsen att säga detta men Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna går emot mina åsikter).

Så eh, vad finns kvar?

Psykologisk krigföring

Okej, detta är bara ett inlägg där jag spyr galla över folket som bor i trapphuset och grannhusen.

Vi börjar med våra äckliga mittemotgrannar. De ställer ALLTID sina sopor utanför sin dörr. Så får de stå där i några dagar. Vem fan gör det egentligen? Om man tänker att man ska ta ut soporna ställer man dem innanför dörren, så att man ser dem och går ut, inte utanför dörren eftersom det faktiskt påverkar grannarna att tvingas gå igenom äcklig soplukt varje gång de går ut. Så nu har vi börjat att utsätta dem för psykologisk krigsföring: Vi sätter upp en post it-lapp med numret på hur många dagar soporna stått där.

Sen har vi grannarna ovanför oss, två elefanter som spelar in porrfilmer. Hur hårt kan man egentligen gå på ett golv? Och seriöst, måste man låta så mycket när man är intima med varandra är det fan dåligt. För att inte nämna att subban alltid stänger dörren framför en, så man måste låsa upp den själv.

Och så har vi de vi delar tvättstuga med, vill de ha en skabbig tvättstuga eller vad det är det med dem? De slänger alltid luddet på golvet och det blir bara äckligare och äckligare. Än sen att den innan gjort det, det betyder ju inte att nästa ska ha samma värdelösa stil. Nu har jag sopat upp allt så det är rent och fint igen, jag vill fan inte ha en äcklig tvättstuga. Nästa gång blir det en David Batra-lapp.

Ett rekord i allt

Till att börja med, ni vet hur man kan skriva in saker och få förlag på sökord eller titlar? Här är resultatet:
Nu till bloggandet:
Jag har slagit rekord i två saker:
Att ta mig från Ultuna till Kungsgatan, trots att jag fick rött på alla ställen det fanns trafikljus på, på en kvart, det söta vänner är fort.

Andra saken jag slog rekord i var att ta mig från hemmet till Ultuna på en timme. Det mina kära vänner är det totala beviset på att jag totalt saknar lokalsinne. För hem - Ultuna är max 25 minuter för mig, när jag hittar. Tyvärr var det ju så att när jag, av alla dagar, skulle visa Carolina till Ultuna är dagen jag cyklar vilse.

Häftigt nog var detta dagen jag lyckades hålla mig vaken trots att föreläsningen handlade om systemanalys och bilderna var allt annat än upphetsande.

Så var det det är här med drömmar

Dröm den 31/8 2010

Eva hade dött, hennes lik låg under vattnet och vi tänkte bärga hennes skelett. Isen ovanför var meterdjup och Lisa ringde hennes far för att kontrollera om det var okej. När vi kom till platsen där Eva hade sjunkit med sin häst borrade Jossan fyra hål som bildade en fyrkant i isen med en pimpelborr. Vi tog bort fyrkanten och kände det iskalla vattnet. Så sprack mer is och plötsligt hade vi en stor cirkel vatten.

Vi hoppade ner i vattnet med våra galonbyxor och regnstövlar för att vänja oss vid kylan, sen dök vi ner under vattnet och hittade Evas lik med hästliket bredvid. Men det var något lurt, Evas skelett omfamnade ett vuxet kvinnoskelett och vi blev misstänksamma. Vi simmade upp till ytan igen och tog ny luft samtidigt som vi diskuterade vårt fynd. Hade inte Evas mamma dött och försvunnit under mystiska omständigheter? Jo det hade hon.

Jag ropade åt Mowgli att han skulle ringa 112 för vi behövde hjälp med att bärga liken. Medan han sprang bort till närmsta telefon dök vi ner och undersökte liken. Lisa började pensla på hästen med en kökspensel och kunde se att den hade en hovskada, Josefine och Karolina undersökte Evas lik och tog kort på allt med sina mobilkameror. De såg att Eva hade skall- och höftskador. Kunde de ha orsakats av fallet från hästen?

Jag simmar upp till ytan igen och får höra Mowglis rapport. Han berättar att polisen inte prioriterar fallet och kommer om ca en vecka, detta kunde inte accepteras, så jag klev upp ur vattnet, ringde 112 och hotade med att jag skulle ringa kvällstidningar och publicera bilderna vi tagit. Telefonisten blev rädd och sa att hon skulle komma direkt och polisen inom kort.

Under tiden jag bärgar de andra upp Evas kropp och skalar försiktigt av henne huden. Kvinnan konstaterar att de gjort ett bra jobb och skulle fortsätta medan jag och hon hoppade ner och undersökte det andra skelettet. Hon vänjer sig lite vid kylan innan vi dyker ner och bärgar liket på en baddräkt. Hon ber mig ta upp skelettet medan hon undersöker området.

När Mowgli ska hjälpa mig upp med det andra skelettet ur vattnet tappar han hennes huvud och jag måste dyka ner och hämta det. Väl uppe igen frågar jag var telefonkvinnan är och om hon inte hade dykt upp ännu.

Så det var bara att dyka ner till hitteplatsen. Jag hittar henne fastklamrad uppochner på ett stenblock bredvid grottan där skeletten legat. Hon skriver "SATAN" på en gul postitlapp och förlorar medvetandet. Jag misstänker att hon kommit på någonting och tar med mig de bakmått hon samlat ihop, innan jag simmar upp med henne till ytan.

Jag börjar Hjärt-och-lungräddning på henne samtidigt som Lisa ringer ambulanser, jag säger åt Lisa att låta mer hysterisk så att de kommer snabbare, det gör hon. Jag ropar att hon inte kan andas och personen som tagit emot vårat nödsamtal frågar vem det är. Vi berättar den medvetslösa kvinnan var den som tagit emot vårt första samtal till larmcentralen och sedan kommit för att hjälpa oss. Den nya telefonkvinnan säger då att den medvetslösa kvinnan inte var polis eller sjukvårdare utan en polsk bärplockare som fått jobb på larmcentralen för att hon kunde bra svenska.