Det kanske bara är jag, men när jag har sovit bredvid Benjamin blir alltid första natten ensam alltid någon slags "sökande efter den perfekta sovställningen". Trots att jag plötsligt slipper ligga i en halvobekväm ställning med armarna i konstiga, ovana ställningar eller svettas för att hans kroppsvärme nu också finns under täcket, eller frysa för att han snor täcket, utan kan ligga precis som jag vill, så kan jag inte somna.
Det börjar som vanligt, jag kryper ner under täcket, skjuter kudden till vänstra hörnet av sängen, lägger mobilen på högra, håller "Ikas plats" fri, klättrar ner så jag har ca 30 cm upp till kanten och lägger mig helt i mitten. Benen dras upp mot bröstet, Joakim läggs mellan bröstkorgen, benen och sängen, högra armen läggs under och bakom ryggen och vänstra håller om Joakim och benet. Min bekväma och normala sovställing. Den jag somnar i och den jag vaknar i.
Men första ensamma natten så vrider jag på mig, lägger mig rakt, på rygg, på mage, fosterställning åt vänster, åt höger, med kudde, utan kudde, på sängens längd, sängens bredd, tvärs över, som en boll, putar med rumpan i någon slags svag förhoppning i att nudda hans mage, få hans hand över höften, flyttar på ryggen för att kunna känna hans näsa mellan skulderbladen, lyssnar efter det irriterande sättet han andas på när han sover men naturligtvis hör jag inget. Det är som om de få dagar jag får ligga bredvid honom lyckas totalomställa min kropps sovmönster och liggställningar, även om de inte är de optimala. Hela psyket tycker att sängen är för stor, sömnen för oviktig och det finns inget om inte han ligger bredvid.
Sen ställer jag om mig, natt två somnar jag i min normala sovställning, vaknar i densamma och saknaden efter Benjamin ligger på sin normala nivå igen.
Att vara kär är verkligen konstigt.
