Jag kan inte riktigt beskriva min dröm i natt. Jag sprang runt i ett hus och letade/var förvirrad jag minns inte efter vad eller varför men varje rum jag kom till var enormt och fyllt med saker så jag fick hela tiden en känsla av maktlöshet.

Så plötsligt står jag i en lång korridor och de kommer ut med min gammelmormor på en bår. Av någon sjuk anledning är hon täckt med pistagenötter för att läka hennes brännskador och jag tar hennes hand i min och gråter och vädjar om förlåtelse. Hon kramar lätt min hand innan hon dör och jag springer bort i korridoren och ut genom ett par skjutdörrar. Där lägger jag min ner som en boll och skriker av smärta. Det känns som om hela mitt hjärta slitits ut ur kroppen på mig och att jag vilken sekund som helst kommer explodera. Det brinner i min kropp, i min hals och i mina ögon medan jag skriker och gråter av sorg och smärta.

Det känns som om jag dör, jag dör och jag dör men det tar aldrig slut. Halsen är igentäppt och jag kan inte andas längre, lungorna skriker efter mer syre och hjärnan jobbar för fort. Det snurrar och snurrar och så tittar jag på mig själv ur ett utomkroppsligt flygperspektiv där jag ligger på den kalla asfalten ihopkrupen och darrar. Jag inser att jag aldrig skrek, att jag aldrig grät så någon annan hörde, det var precis som när farmor dog. Det var bara i mitt inre allt hände.

Jag reser mig upp och springer tillbaka in i huset med de enorma rummen. Där börjar jag riva ner saker och kasta glas och tallrikar omkring mig. Det låter och slår och går sönder men jag blir inte av med känslan av maktlösthet, frustration och ilska. Och trots att jag är omringad av människor gör de ingenting, de bara står ansiktslösa i periferin och tittar på medan jag river ner allt i huset.

Jag går som en zombie från rum till rum tills jag hittar ett rum med ett vattenfall i. Jag går fram till det och lägger mig ner bredvid det. Jag vill uppslukas av det, jag vill drunka i det. Jag vill känna livet slitas ur mina lungor och min kropp medan vattnet pumpas in. Det sitter någon vid vattenfallet, en liten figur jag inte känner igen. Jag lägger mig i dess knä och blundar, min kropp värker, mitt hjärta är fortfarande utslitet men jag kan ändå få en känsla av lugn och trygghet. Jag tänker att jag dör när jag lämnar min kropp i det sönderrivna och tomma huset.

Så vaknar jag av Åsas tunga i mitt öra.