-_-

Jag vill inte. Jag är så förvirrad.

Jag måste börja sova på nätterna. Men det lär väl gå nu när Ika inte längre terrar mig. Hon har varit borta i en hel halvtimme redan. Min Ika jag saknar dig <3

Ibland blir det så jävla fel.

Jag gör ingenting.

Dagens glädjeämne

Det hela började med ett sms på morgonen där det stod att dagens föreläsning är inställd. Jag tänkte småslöa lite framför tv:n innan jag tänkt stiga upp och börja skriva min hemtenta. Istället somnade jag om och sov till halv ett. Då tvingade jag upp mig, klädde på mig och satte mig framför datorn för att skriva på hemtentan. Så fuckar datorn sig och jag startar om den. Efter det ville den inte starta igen så jag glodde på förlossningsakuten. Jag fascinerades av hur jävla äckligt det var. Jag ska aldrig föda barn. Inte ens snitta ut dem. USCH!

Vid tre pallrade jag mig hem till Jossan där det var trycka i sig kakor och spela spel-kväll. Det var verkligen ett glädjeämne! Så kul jag hade! Jag har verkligen längtat efter detta simpla med ack så trevliga sätt att umgås med mina kära (klass)kompisar. Ni är underbara <3

Nu är datorn igång igen så jag ska nog skriva på hemtentan.

Hemtenta

Sitter och försöker skriva på hemtentan, men jag kommer inte så långt. Nu har jag lyckats få ihop en sida och jag är verkligen inte nöjd, det känns spretigt och taffligt och jag är inte ens säker på att jag gör rätt. Varför är hemtentor så konstiga? Och flummiga? :P

Så mycket att läsa

Det är så mycket att läsa hela tiden. Nu har jag läst ut "Ska hela Sverige leva?" och första kompendiumet, sen tänkte jag att jag skulle förbereda mig och läsa inför morgondagens föreläsning om "Strategier för genetisk förbättring", det var 40 sidor i den tråkiga boken "Genetic improvement of cattle and sheep". Och då ligger jag redan 30 sidor efter för föregående föreläsningar -_- Dessutom borde jag läsa det matrialet vi fick inför gårdagens gruppdiskussion på riktigt för de blev så sura att man inte läst allt och börja läsa på materialet till nästa gruppdiskussion. Dessutom ska jag läsa ut kompendie två och påbörja hemtentan.

Och börja plugga inför en omtenta, för jag är dålig, men så får jag inte tänka, det säger en lapp på mitt skrivbord.
Välkommen in i bussen, jag kör.

Djurkollektivet krymper

Nu har djurkollektivet "de hemlösas hem" (som någon kallade det) fått en medlem mindre. Katten Kastrull-Åsa har flyttat till ett permanent hem. Detta innebär en hel del förändringar:

1) Jag kan ställa saker på kanterna igen, hon kommer inte riskera att riva ner dem
2) Jag har två stolar istället för en halv (den enda var ju belamrad med mina skolsaker och den andra av hennes mat- och vattenskål)
3) Birk och Chmurka kan springa relativt fritt igen eftersom Ika inte rör dem
4) Ika slipper få stryk varje gång hon vill vara på köksmattan och Åsa har intagit den
5) Jag slipper flytta på Åsa varje gång jag har rest mig från stolen och hon bestämt sig för att lägga sig där
6) Jag kan duscha och gå på toa med stängd dörr utan att behöva tänka på att få sängen nerpissad
7) Jag behöver inte dra fram mina klädlådor och leta efter katt och kattkiss varje natt innan jag somnar
8) Jag blir aldrig mer väckt av en kall och blöt nos i örat och en kattunga ner i hörselgången
9) Jag kan läsa papper och böcker utan att en katt lägger sig ovanpå
10) Jag slipper ha en katt som går på datorn och headbuttar mig och skärmen

fan vad jag kommer sakna den keliga jäveln :( Men samtidigt, så skönt...

Jag kan inte riktigt beskriva min dröm i natt. Jag sprang runt i ett hus och letade/var förvirrad jag minns inte efter vad eller varför men varje rum jag kom till var enormt och fyllt med saker så jag fick hela tiden en känsla av maktlöshet.

Så plötsligt står jag i en lång korridor och de kommer ut med min gammelmormor på en bår. Av någon sjuk anledning är hon täckt med pistagenötter för att läka hennes brännskador och jag tar hennes hand i min och gråter och vädjar om förlåtelse. Hon kramar lätt min hand innan hon dör och jag springer bort i korridoren och ut genom ett par skjutdörrar. Där lägger jag min ner som en boll och skriker av smärta. Det känns som om hela mitt hjärta slitits ut ur kroppen på mig och att jag vilken sekund som helst kommer explodera. Det brinner i min kropp, i min hals och i mina ögon medan jag skriker och gråter av sorg och smärta.

Det känns som om jag dör, jag dör och jag dör men det tar aldrig slut. Halsen är igentäppt och jag kan inte andas längre, lungorna skriker efter mer syre och hjärnan jobbar för fort. Det snurrar och snurrar och så tittar jag på mig själv ur ett utomkroppsligt flygperspektiv där jag ligger på den kalla asfalten ihopkrupen och darrar. Jag inser att jag aldrig skrek, att jag aldrig grät så någon annan hörde, det var precis som när farmor dog. Det var bara i mitt inre allt hände.

Jag reser mig upp och springer tillbaka in i huset med de enorma rummen. Där börjar jag riva ner saker och kasta glas och tallrikar omkring mig. Det låter och slår och går sönder men jag blir inte av med känslan av maktlösthet, frustration och ilska. Och trots att jag är omringad av människor gör de ingenting, de bara står ansiktslösa i periferin och tittar på medan jag river ner allt i huset.

Jag går som en zombie från rum till rum tills jag hittar ett rum med ett vattenfall i. Jag går fram till det och lägger mig ner bredvid det. Jag vill uppslukas av det, jag vill drunka i det. Jag vill känna livet slitas ur mina lungor och min kropp medan vattnet pumpas in. Det sitter någon vid vattenfallet, en liten figur jag inte känner igen. Jag lägger mig i dess knä och blundar, min kropp värker, mitt hjärta är fortfarande utslitet men jag kan ändå få en känsla av lugn och trygghet. Jag tänker att jag dör när jag lämnar min kropp i det sönderrivna och tomma huset.

Så vaknar jag av Åsas tunga i mitt öra.

Uppehåll

Tänkte bara meddela att jag har världens underbaraste vänner. Så mycket ni alla betyder för mig <3 Tack för att ni finns och stöttar mig :)

Igår försov jag mig, min mobil dog så klockan ringde aldrig. När jag väl fick igång mobilen fick jag veta att min gammelmormor Ellen somnat in på morgonen. Först kände jag ingenting. Jag kände mer "skönt för henne och mamma var ju där". Sen kände jag mig lite omtöcknad, som om alla känslor krockade på en och samma gång utan att jag kunde registrera och identifiera dem så jag la mig och sov. När jag vaknade satt jag en stund på msn men kände att jag bara ville därifrån. Pratade lite med Zandra och plötsligt slog det mig, hon var död, borta på riktigt. Det kändes så jävla overkligt, hur kunde det gå till? Hon har ju alltid funnits där, alltid. Då började jag gråta, inte bara små tårar som silade ner utan jag grät verkligen. Åsa kom fram till mig och slickade mig i ansiktet <3 (Jag vet att hennes tanke var: ååh, salt :E), så la jag mig i sängen och grät lite till, pratade med min underbara bästis och blev tröstad. Åt fiskpinnar och sen la jag mig igen. Fortfarande totalt nere, orkar inte göra någonting, men jag är sugen på pannkakor.

Det regnar ute.