Det är nästan imponerande hur en veckas "semester" kan sänka ens arbetsvilja så starkt. Jag får nästan ångest bara jag tänker på att jag ska ta mig till jobbet. Och vissa dagar går timmarna så fruktansvärt långsamt. Det enda jag tänker är 9 timmar, utan mat, utan rast, med två skrikiga barn som kämpar med att göra allt så jävligt för mig som möjligt. Det är dagar jag önskar jag fick låsa in mig i deras toalett, lägga mig på golvet och bara gråta, alternativt reagera likadant. Men det kan jag inte. Jag är vuxen, jag ska reagera lugnt, rationellt och inte ta åt mig. Å andra sidan, vissa dagar går tiden ovanligt snabbt, barnen är söta och snälla, alternativt inte ens hemma och jag kan njuta av att slippa vara hemma och tvingas ta itu med ångesten som finns här, vilket är städa, diska, laga mat och egentligen plugga.
Jag skäms över mig själv, jag har knappt tittat i böckerna, jag orkar inte ens skriva in det nya schemat. Jag gör ingenting känns det som.
Snurrigt inlägg.
