Ibland tänker jag att det vore bra om jag förmedlade det jag kände och tänkte. Inte så mycket som att det kanske kan strukturera upp mitt nervvrak till känsloverksamhet utan mer för att få reda på vad andra tycker om samma situation. Men så kommer jag på mig själv med att tänka att jag kan ju lika gärna mötas av total oförståelse som jag kan få en vettig dialog av det hela. Och så låser jag in allt inom mig och försöker hitta en egen lösning på problemet.

Igår valde jag i alla fall att prata om två saker som stört mig och tvärtemot vad jag hade trott så möttes jag faktiskt av förståelse och även om jag känner att det inte är helt upprätt känslomässigt för mig, så har jag struktur i mina tankar och mina känslor. Jag tror dessutom att det kommer lösa sig med tiden för det var bara ett litet känslomässigt snedsteg.

Men jag har en annan sak som stör mig och som jag inte kan ta upp, dels vet jag inte hur jag ska lägga fram det och dels vet jag inte vad jag kommer få för respons. Jag är till 99% säker på att det kommer mötas av oförståelse och att jag kommer bränna broar om jag över huvud taget tar upp det. Vilket är synd, för det gör hemskt ont inom mig.

Annars mår jag bra, är arg på mig själv för att jag inte tagit tag i pluggandet men det kommer väl.