I torsdags var jag på Haxptmiddagen och när jag kom dit fick jag veta att det var så mycket mer än det jag redan gjort som skulle göras. Och det hade ju ingen vett att tala om för mig tidigare. Så med paniken bankandes på mig sprang jag runt och försökte improvisera fram det sista. Med god hjälp av snälla hemiter så löste det sig, även om jag kände att jag hade lust att bryta ihop så fort jag blev ensam. Och arg blev jag och arg för att jag blev arg. Och arg för jag visste inte hur jag skulle tacka de underbara som hjälpte mig. Och arg för jag hade huvudvärk och arg för att jag fick ett "du kommer förstöra hela festen, det är inget man improviserar fram" och arg för att jag fick ett "men lyssna inte". Arg, arg, arg. Och det värsta var att även om jag var arg på allt och de flesta så hade jag ingen att få ut ilskan på. Så jag satt nästan hela middagen och ville hem, ville bort från allt och gräva ner mig och låtsas att jag inte fanns.
Middagen gick bra ändå, även om jag tappade bort mig lite när jag skulle säga mitt som hastigast inlärda "Ave Avis Avium. Hemitae te salutant. Te salutant hemätae". (Nedskrivet efter hur det uttalas och inte stavas :P). Och jag ville sjunka genom jorden när jag fick reda på att vi MISSAT en recce, vad är det med mig och bortglömda personer? Mitt tal var helt okej i alla fall.
Tillbaka från klockan fick jag hålla en fackla och jag råkade nästan tända eld på lite folk *vissla*, fast jag blåste faktiskt inte i facklan ;P Och jag fick tillbaka det genom att det droppade stearin på mig hela vägen tillbaka.
Resten av ledigheten har jag inte gjort så mycket, började göra foderstat för häst men slutade för det dels var tråkigt och dels var jag inte säker på hur jag ska göra.
Jag vill krama en människa.
