Idag cyklade jag ner till arbetsförmedlingen efter att ha kastat i mig en sojakorvstroganoff på tio minuter. Mätt och med lätt magknip kommer jag fem minuter efter att de öppnat dörrarna. Jag får nummer 236. Salen är överfylld av folk, de har hållit på i två dagar och när jag kom var de inne på nummer 198. Jag satte mig ner och väntade. Och väntade. Och bokade upp mig för att som hastigast mata och städa kattlådor på samvetet imorgon.
När det var min tur var min nummerlapp knölig och smetig av mitt handsvett då jag nervöst suttit och lekt medan jag väntade. I mitt huvud snurrade allt jag skulle säga tillsammans med tankar på hur vältaliga alla såg ut. Jag satt ju där, osminkad och med risigt hår medan alla andra såg så fräscha ut. Kvinnan som intervjuade mig var i trettioårsåldern och var väldigt trevlig. Hon började anteckna en massa på en liten lapp med grundfrågor de hade för mikrointervjuerna och plötsligt säger hon: "vänta, jag måste anteckna lite. Jag får så himla bra intryck av dig, jag har nämligen två stycken jag måste få in någon på och du verkar perfekt. Kan jag kontakta dig i veckan? Vill kolla din referens först". När jag gick därifrån var jag därför så jävla glad. Nu hoppas jag att min förra chef inte bytt telefonnummer eller mail, för då blir jag ledsen hest :(
Snart ska jag utöva konsten "vara på två ställen samtidigt", en ädel konst. Få behärskar den.
