Jag har väldigt lätt att tappa bort mig själv, någonstans innan ytterdörren försvinner alltid en del av mitt jag. Det är inte alltid negativt, jag behöver förlora de delar av mig själv jag inte gillar, de delar jag kämpar så hårt med att aldrig visa. Men ibland försvinner även de delar jag gillar, eller rättare sagt de delar av mig själv jag inte har så mycket emot, men som säkert andra kan ha problem med. Det har antagligen med självrespekt att göra, rättare sagt min brist på självrespekt. Jag misstänker att jag nog skulle vara lika omtyckt och respekterad oavsett. Om inte annat så hade det blivit andras problem och inte mitt. Men jag är så jävla rädd att visa mig sårbar eller för annorlunda.
När jag började gymnasiet var jag fortfarande en jävligt stolt nykterist. Jag kom i mina UNFtröjor och bråkade om alkoholpolitik när jag fick chansen (inte så ofta i skolan däremot :P). Sen hamnade jag i konflikt med mig själv och jag började ifrågasätta mina val och prioriteringar. Jag började undra varför jag gjort de val jag gjort och ju mer påfrestande livet blev, desto svårare hade jag att stå för det jag trodde på. Jag bröt med mycket och förlorade desto mer. Tillsist blev jag rätt ensam. Jag hade fortfarande mina vänner, de har jag alltid haft och de har jag alltid varit extremt glad och stolt över att ha, men av naturliga skäl hade jag inte inyourfacejävlahögstadietönt-styrkan och av någon anledning skämdes jag så mycket över mitt ifrågasättande att jag aldrig vågade ta upp det med någon. För även om jag var rädd för folks reaktioner när de fick veta att jag var nykterist, var jag ännu räddare för nykteristers reaktioner om de fick reda på att jag ifrågasatte mitt val. Jag ville aldrig börja dricka, jag ville bara få en enklare vardag.
Nu vet jag varför jag är nykterist, det är inte helt och hållet av samma anledningar som när jag först blev det, de har omvärderats och anpassats efter min erfarenhet, men stoltheten är tillbaka och tvekan har försvunnit. Jag är fortfarande rädd för hur jag kommer uppfattas, för kraften och styrkan som jag en gång hade är fortfarande försvunnen. Men jag vet vad jag tycker och tänker, jag önskar bara att jag inte låste in mig så jävla djupt och att jag inte grubblade så jävla mycket. Jag jobbar på att hitta hela mig själv och ta med det ut varje gång jag lämnar min ensamhet.
