Det var nästan en månad sedan jag bloggade senast. Anledningen är att jag jobbat och efter jag jobbat har jag inte gjort annat än sett på tv. Mitt no-life är extremt ointressant.
När jag slutade jobba, den 27 juli, kom Benjamin till Växjö och fram till idag har det varit dagar av rosa ludd. Benjamin och jag har gjort mindre tillsammans än vad jag gjort själv hela juli, men det har inte gjort något, för att det handlar om att bara få vara tillsammans. När jag är med Benjamin glömmer jag bort allt negativt, jag slutar bli en människa som bara tänker och blir en människa som bara är. Det är jävligt kliché, men han gör mig hel. På sitt lilla vis. Han är den som sätter ord på mina tankar och som tänker på samma saker som jag. (Samtidigt är det en hel del grejer han missar, men det är sådant jag har mina vänner till <3).
Idag åkte han hem och jag känner mig ensam. Snart när jag lägger mig kommer jag inte känna hans varma bringa mot min rygg, jag kommer inte ha hans trygga armar omkring mig. Jag kommer inte kunna ligga och irritera mig på hans sätt att andas när han sover och jag kommer inte kunna vakna och titta på hans söta ansikte medan han halvsover. Sötnötperioden är över och nu väntar två dagars jobb, liseberg och sedan ångest. Ångest över olästa skolsidor, ångest över att ingenting tycks kunna gå in i mitt huvud, ångest över nya kurser, nya tentor. Jag är glad att det finns så mycket utanför skolan, för ibland funderar jag seriöst på att inte komma tillbaka.
Jag ska nog sova nu, innan jag blir för kvällsdeppig :P
