Först och främst: Jag har lurat in Benjamin i blodoffringen :D Tror jag, han sms:ade i alla fall om sina fina kärl (visste jag redan, rawr) och att han testat sitt blod :P
Idag var det en lååång kemidag. Och med lång syftar jag inte på dess längd utan dess känslomässiga längd. När vi suttit i en kvart tittade jag på klockan i tron om att det gått runt en timme och snart skulle vara rast. Jag är inte riktigt säker på vad vi "lärde" oss, men schemat sa något i stil med "Proteiner i vatten". Tyvärr finns det vissa i min klass som anser att det är okej att viska högt om helt obefintliga saker, klampa in i klassrummet och inte visa någon som helst hänsyn mot Vadim, vilket jag tycker är tecken på att ens mentala ålder stannade på högstadiet -_-. Jag blir så fruktansvärt trött på min klass ibland. Tur att jag har mina vänner i alla fall, annars hade jag nog skrikit rakt ut.
Om man lyssnar på mig, Lisa och Karro kan man lätt tro att vi är nyttofreak. Det enda vi pratat om denna veckan är mat. Järnberikad mat och frukt. Olika sätt att få i oss mycket järn och annat nyttigt. Men sanningen är den (alla ni som mot all förmodan hört oss och läser denna blogg :P) att vi fortfarande är exhalterade över vår blodoffring. Nu när vi äntligen gett vårt blod är vi extra stolta över oss själva. Jag skyller på akademiska sjukhusets sjuksköterskor som var så gulliga och peppande :) Med andra ord är vi fortfarande lata gottegrisar.
Jag tänkte städa när jag kom hem, och sedan sortera mina papper och packa, vi ska nämnligen till Lisas lantställe i helgen och alla verkar pepp och glada. Det ska dessutom bli übervarmt enligt SMHI. Det är dock obefintlig täckning så jag får prata länge med min kärlek i kväll <3. Tänkte skrev jag, för sanningen är den att jag läste lite i den nya Djurens Rätt tidningen (och irriterades) och sedan somnade jag i två timmar. Det är inte ens kväll men min motivation rann ut med sömnen.
