(Den här dagen var fin fram till fyra, då vräkte regnet ner)
Frukosten bestod av, förutom mackor, juice, sylt, thé och smör, även av: inlagd frukt, fudge-yoghurt och chokladkakor. Tjocka som irländare tog vi bussen in till stan, hittade direkt till Dublin Castle (jag lyckades på något vänster memorera vägen). Naturligtvis var det stängt och skulle inte öppna förrän om två timmar, så vi vandrade runt inne på slottsgården och tittade på utsidan. När vi sett hela utsidan hittade vi en vacker park som vi gick in i. Mitt i parken låg Beatty's Library så vi gick in där. Vi slapp betala för vi kunde ändå bara titta på våning ett (resten var inte handikappsanpassat) och där fanns massor med intressanta böcker. Det var original i allra högsta grad, som den första anatomiboken någonsin. En rulle ritad av någon kines om gruvarbetet i kina för många, många, många århundrade sedan, några av Leonardos verk (lånade) och mycket annat intressant. Man fick naturligtvis inte ta kort eftersom böckerna är så sköra, men tyvärr fattade ju inte alla det så man såg en liten blixt här och var. (De var säkert tyskar.)
När vi tittat klart på böckerna och konstaterat att det fortfarande var mycket tid kvar, gick vi ner på stan. Jag köpte tre fula vykort och tio frimärken (man kunde bara köpa 10-pack) och hittade faktiskt Visslor. Men alla var plastiga och fula. Nu vet jag ju inte om de heter Visslor på svenska, men jag har döpt dem till det. Blev lite besviken faktiskt :/
Vid två gick vi tillbaka till slottet och gick en guidad tur. Det var väldigt intressant och eftersom jag fick översätta när guiden lämnat rummet kan jag nästan hålla i en tur där själv ;P Vi fick inte gå under marken dock, för rullstolen kom inte ner och det var inte anpassat, så när de andra försvann ner gick vi iväg för att äta. Och gissa om vi blev förvånade, gatan var avstängd från trafiken och det gick hur mycket människor som helst i en parad. Det spelades musik, de blåste i visselpipor, höll i banderoller och plakat och dansades och tjoades på lastbilsflak och turistbussar. Min första tanke var "ha de tagit studenten?" men sedan sår jag en transa och insåg att det här var irländska pride-festivalen :)
Vi tittade på paraden en stund innan vi gick vidare ner till Temple Bar och tittade vad de hade. Vi hittade ett fair trade-café med tillhörande butik och det fanns hur mycket intressant som helst. Leksaker, skor, kläder, väskor, böcker, serietidningar, chocklad, kaffe, thé, godis, ris, mjöl... Det tog ett tag innan vi gick ut därifrån för vi tittade grundligt på allt. Och önskade naturligtvis att vår lilla butik här i Växjö var större och mer lättåtkommen.
Nåja, de hade tyvärr inget vi kunde äta oss mätta på, så vi gick in i ett annat litet café och åt ciabatta och drack smoothie :D Han som hade hand om vårt bord var ytterst charmerande och hon gillade honom verkligen, så mycket att hon faktiskt försökte säga några ord till honom när han pratade med henne. (Och av den anledningen gillade jag också honom, han talade inte direkt till mig när det gällde henne något utan han pratade direkt till henne, oavsett om hon eller jag svarade)
Efter maten var det dags för vaxmuséet som låg en bra bit bort. Att hitta gatan det låg på var inte allt för svårt, faktiskt så gick jag knappt vilse alls. Att hitta själva muséet dock var omöjligt, så efter en stund gav vi upp och gick till Chocolate Soup och drack varm choklad. Den var helt underbar, de hade smält choklad och de hällde i en skål och sedan blandade ut med varm, skummad mjölk och så strödde de chokladflarn ovanpå. <3
När allt stängde tog vi bussen hem och läste "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra." Av Liza Marklund och Lotta Snickare. Väldigt intressant bok...
torsdag, juni 28, 2007
onsdag, juni 27, 2007
Irlandsresan - Fredagen
(Här kommer då fredagen)
Fredagen började redan klockan åtta av att vi vaknade. (Jag hade vaknat en gång vid sex för att konstatera att vi ligger fortfarande en timme efter gällande klockan). Hotellfrukosten var något förvirrad, för det första fattade jag inte riktigt vad som fanns, hur brödrosten fungerade eller hur jag skulle klara av att bära allt. Jag var lite besviken på att det fanns så lite att äta, frukosten var ändå något som det skröts om. Kökspersonalen var dock snälla, hjälpte mig rosta bröd, hämta thé och sylt och visade mig var det fanns yoghurt, smör, ost och inlagd frukt. Vi tittade lite på den varma frukosten med och kom fram till att det enda vi kunde äta var äggröran.
Så vi åt vitt bröd, jordgubbsylt, apeslinjuice, thé och äggröra som smakade vatten. Irländare är bra onyttiga :/ Det hade funnits någon form av kakor, för vi såg allt smulorna! Men de var slut :(
Efter att ha ätit oss mätta skulle vi ta bussen in till stan och i receptionen sa de att bussen enbart tog jämna mynt. Så, det var bara till att växla och trots att bussen kostade 1.80 € gav hon mig bara 2 €-mynt... (Detta spelade dock ingen roll, för vi fick åka gratis in till stan)
Vi hade bestämt oss för att först gå till Henry Street, gå runt och titta i butikerna där, sedan gå till Powerscourt och vidare till Grafton Street och slutligen till Dublin Castle och om vi hittade Bad Ass Café var det en självklarhet att vi skulle dit. Problemet var bara att vi inte visste var det låg.
Trots att morgonen var vacker så öste regnet ner när vi väl var nere på stan och det slutade inte riktigt. Vi gick in i alla okända butiker vi hittade (det fanns H&M) men det fanns inget sevärdigt. Alla kläder är i princip som hemma i Sverige så det kändes meningslöst att över huvud taget titta. Jag hittade ett väldigt snygg linne på en skyltdocka men det var bara där jag hittade det. Så vi gav upp och gick till en skivbutik istället. Eller faktiskt, vi gick in i en hel del skivbutiker innan vi hittade vad vi letade efter: Sinead O'Connors nya skiva Theology.
När skivan var köpt gick vi till Bad Ass Café som vi av en händelse sprang på och åt mat. Det var väldigt god mat och när vi ätit oss äckelmätta går en av servitriserna förbi oss med en stor bit chokladig kladdkaka, glass och chokladsås och jag ville bara sträcka ut handen och rycka åt mig brickan, det såg så gott ut men jag var så mätt! En annan servitris kom och frågade "Are you done or just taking a break?", min omsorgtagare började skratta och jag gav henne min "vad?"-blick, hon sa då "hon frågade om vi var klara eller hade rast! :D".
Vi letade upp Powerscourt men fann inget, det var bara litet och konstigt. (Jag slog just upp det och upptäckte att det finns allt möjligt, så hade vi bara letat lite till hade vi nog funnit det).
Alltså: Vidare till Grafton Street där det intressantaste var två levande statyer.
Så vi gick bara igenom det, kom tillbaka på O'Connel Street, vände och gick åt andra hållet, jag kisade på en byggnad för att försöka lista ut om det var slottet (som ska ligga i närheten) eller om det var något annat. Det var Trinity College, så på med glasögonen och så virade vi runt ett tag till. Efter en stund letade vi fram kartan och försökte lokalisera oss. Då kommer det fram en man och frågar om vi vill ha hjälp. Jag säger "Oh, yes, we are looking for the castle". Han tittar lite oförstående på mig och jag skäms som fan, jag har alltid hatat att prata engelska (egentligen gillar jag bara att läsa på engelska eller höra engelska). Jag försöker nervöst förklara att det är slottet jag vill hitta. Till sist förstår han vad jag menar och säger "Ah! You mean the castle?" (detta uttalas som "kastle" väldigt fort och grötigt, ungefär som om man mummlar fram det högt för att man inte vill säga det. Jag kände mig ännu dummare för jag har fått lära mig att det uttalas "kaaastell"). "Oh, you are miles away! Turn around and go straight forward for half a mile or so, then ask again". Jag tackade och vi gick. Mitt problem nu var att jag inte visste vad en mile är i meter. Så jag chansade på en megasumma (2.5 kilometer för att vara exakt). När vägen tog slut helt och hållet svängde jag lite höger och blev överlycklig. Rakt framför oss stod en stor, ståtlig slottliknande byggnad och jag var tvärsäker på att vi äntligen hittat rätt. Lyckliga går vi runt byggnaden för att kunna komma in med rullstolen, vi tar några glada kort och försöker hitta hur man går in i slottet. Vi finner två kvinnor som talar om att St. Patricks Cathedral är stängt för dagen.
Inget slott med andra ord. Besvikna går vi därifrån och tittar på kartan igen. Vi upptäcker att vi trots allt inte är så långt ifrån slottet, bara några få gator. Så, iväg igen (japp, åt fel riktning) och efter en och en halv timme ser vi en ny stor slottliknande byggnad. "Här måste det vara! Det kan ju inte finnas hur mycket kyrkor som helst!" säger jag och går dit, ta kort på stället och går in. Då upptäcker vi, förutom att det var överbelamrat av tyskar, att det var Christ Church Cathedral. Vi virrar runt lite till och till sist tittar jag upp på en husvägg och läser "Castle Street". Det var det vackraste ord jag någonsin läst denna regniga midsommarafton.
Lite längre ner på gatan ser vi då slottet. Stängt. Naturligtvis. De stängde fem minuter innan vi kom dit.
Eftersom vi var blöta, trötta, kalla och småhungriga gick vi tillbaka till bussen. På vägen stannar vi på ett café dit vi gått in tidigare under dagen, precis innan vårt slottletande började och dricker var sin jättegod varm choklad. Vi satt med blicken på gatan vi kom ifrån och jag konstaterade lite sorgset att caféet låg på gatan under slottet. Ut i ösregnet igen, på närmsta buss tillbaka till hotellet, bytte kläder, la in skorna i badrummet med handdukar i sig så de inte skulle krympa och så la vi oss och läste jag läste Dune medan hon lyssnade på sin skiva.
Fredagen började redan klockan åtta av att vi vaknade. (Jag hade vaknat en gång vid sex för att konstatera att vi ligger fortfarande en timme efter gällande klockan). Hotellfrukosten var något förvirrad, för det första fattade jag inte riktigt vad som fanns, hur brödrosten fungerade eller hur jag skulle klara av att bära allt. Jag var lite besviken på att det fanns så lite att äta, frukosten var ändå något som det skröts om. Kökspersonalen var dock snälla, hjälpte mig rosta bröd, hämta thé och sylt och visade mig var det fanns yoghurt, smör, ost och inlagd frukt. Vi tittade lite på den varma frukosten med och kom fram till att det enda vi kunde äta var äggröran.
Så vi åt vitt bröd, jordgubbsylt, apeslinjuice, thé och äggröra som smakade vatten. Irländare är bra onyttiga :/ Det hade funnits någon form av kakor, för vi såg allt smulorna! Men de var slut :(
Efter att ha ätit oss mätta skulle vi ta bussen in till stan och i receptionen sa de att bussen enbart tog jämna mynt. Så, det var bara till att växla och trots att bussen kostade 1.80 € gav hon mig bara 2 €-mynt... (Detta spelade dock ingen roll, för vi fick åka gratis in till stan)
Vi hade bestämt oss för att först gå till Henry Street, gå runt och titta i butikerna där, sedan gå till Powerscourt och vidare till Grafton Street och slutligen till Dublin Castle och om vi hittade Bad Ass Café var det en självklarhet att vi skulle dit. Problemet var bara att vi inte visste var det låg.
Trots att morgonen var vacker så öste regnet ner när vi väl var nere på stan och det slutade inte riktigt. Vi gick in i alla okända butiker vi hittade (det fanns H&M) men det fanns inget sevärdigt. Alla kläder är i princip som hemma i Sverige så det kändes meningslöst att över huvud taget titta. Jag hittade ett väldigt snygg linne på en skyltdocka men det var bara där jag hittade det. Så vi gav upp och gick till en skivbutik istället. Eller faktiskt, vi gick in i en hel del skivbutiker innan vi hittade vad vi letade efter: Sinead O'Connors nya skiva Theology.
När skivan var köpt gick vi till Bad Ass Café som vi av en händelse sprang på och åt mat. Det var väldigt god mat och när vi ätit oss äckelmätta går en av servitriserna förbi oss med en stor bit chokladig kladdkaka, glass och chokladsås och jag ville bara sträcka ut handen och rycka åt mig brickan, det såg så gott ut men jag var så mätt! En annan servitris kom och frågade "Are you done or just taking a break?", min omsorgtagare började skratta och jag gav henne min "vad?"-blick, hon sa då "hon frågade om vi var klara eller hade rast! :D".
Vi letade upp Powerscourt men fann inget, det var bara litet och konstigt. (Jag slog just upp det och upptäckte att det finns allt möjligt, så hade vi bara letat lite till hade vi nog funnit det).
Alltså: Vidare till Grafton Street där det intressantaste var två levande statyer.
Så vi gick bara igenom det, kom tillbaka på O'Connel Street, vände och gick åt andra hållet, jag kisade på en byggnad för att försöka lista ut om det var slottet (som ska ligga i närheten) eller om det var något annat. Det var Trinity College, så på med glasögonen och så virade vi runt ett tag till. Efter en stund letade vi fram kartan och försökte lokalisera oss. Då kommer det fram en man och frågar om vi vill ha hjälp. Jag säger "Oh, yes, we are looking for the castle". Han tittar lite oförstående på mig och jag skäms som fan, jag har alltid hatat att prata engelska (egentligen gillar jag bara att läsa på engelska eller höra engelska). Jag försöker nervöst förklara att det är slottet jag vill hitta. Till sist förstår han vad jag menar och säger "Ah! You mean the castle?" (detta uttalas som "kastle" väldigt fort och grötigt, ungefär som om man mummlar fram det högt för att man inte vill säga det. Jag kände mig ännu dummare för jag har fått lära mig att det uttalas "kaaastell"). "Oh, you are miles away! Turn around and go straight forward for half a mile or so, then ask again". Jag tackade och vi gick. Mitt problem nu var att jag inte visste vad en mile är i meter. Så jag chansade på en megasumma (2.5 kilometer för att vara exakt). När vägen tog slut helt och hållet svängde jag lite höger och blev överlycklig. Rakt framför oss stod en stor, ståtlig slottliknande byggnad och jag var tvärsäker på att vi äntligen hittat rätt. Lyckliga går vi runt byggnaden för att kunna komma in med rullstolen, vi tar några glada kort och försöker hitta hur man går in i slottet. Vi finner två kvinnor som talar om att St. Patricks Cathedral är stängt för dagen.
Inget slott med andra ord. Besvikna går vi därifrån och tittar på kartan igen. Vi upptäcker att vi trots allt inte är så långt ifrån slottet, bara några få gator. Så, iväg igen (japp, åt fel riktning) och efter en och en halv timme ser vi en ny stor slottliknande byggnad. "Här måste det vara! Det kan ju inte finnas hur mycket kyrkor som helst!" säger jag och går dit, ta kort på stället och går in. Då upptäcker vi, förutom att det var överbelamrat av tyskar, att det var Christ Church Cathedral. Vi virrar runt lite till och till sist tittar jag upp på en husvägg och läser "Castle Street". Det var det vackraste ord jag någonsin läst denna regniga midsommarafton.
Lite längre ner på gatan ser vi då slottet. Stängt. Naturligtvis. De stängde fem minuter innan vi kom dit.
Eftersom vi var blöta, trötta, kalla och småhungriga gick vi tillbaka till bussen. På vägen stannar vi på ett café dit vi gått in tidigare under dagen, precis innan vårt slottletande började och dricker var sin jättegod varm choklad. Vi satt med blicken på gatan vi kom ifrån och jag konstaterade lite sorgset att caféet låg på gatan under slottet. Ut i ösregnet igen, på närmsta buss tillbaka till hotellet, bytte kläder, la in skorna i badrummet med handdukar i sig så de inte skulle krympa och så la vi oss och läste jag läste Dune medan hon lyssnade på sin skiva.
Irlandsresan - Torsdagen
(Jag bloggar alltid för långa inlägg så nu delar jag upp det lite)
Till att börja med var detta inte en semster, inte i sann bemärkelse. Jag var där som personlig assistent och min uppgift var att assistera henne i bästa möjliga mån.
Att hon sedan inte behöver allt för mycket assistans och att vi båda är extremt likasinnade hör inte hit. Mina föräldrar är extremt stolta över mig dock (och mina arbetspolare extremt avundsjuka). Inte nog med att jag var på Irland, jag fick betalt för det också. Och det är inte lite vill jag säga. Det här är nog en månad då jag kommer tjäna lika mycket som en med 100%.
Somrar kan vara underbara.
I alla fall torsdagen fick kanske inte den bästa starten. Jag la mig redan vid tio på onsdagskvällen men lyckades aldrig somna. Mina föräldrar var (som vanligt) extremt respektlösa och höll mig vaken väldigt länge, jag bråkade med Benjamin och hotade väl smått med att han inte kommer ha en flickvän efter resan om han inte blev mirakulöst mycket bättre och räddade situationen. För just då var han världens sämsta pojkvän. Eftersom vi alla vet att Benjamin egentligen är världens bästa, räddade han naturligtvis hela situationen och tröstade en gråtande mig. (Jag hade sönder min cdspelare som jag lyssnade på för att lugna ner mig och kunna somna. Och så var jag extremt ledsen och frustrerad, jag behövde gråta men jag har svårt för det)
När vi la på var jag glad igen och runt två-tiden somnade jag gott.
Tyvärr ringde min väckarklocka vid 04 för att jag skulle stiga upp, kände mig illamående och ville helst bara dö. Åt havregrynsgröt med sylt till frukost, fixade med det sista och stack till jobbet kvart över fem.
På jobbet flängde jag som en virrpanna för att försäkra mig om att inget var glömt och att allt var fixat och donat. Stressade ner till tåget med dubbel packning + rullstol, hade en astråkig resa och ville helst bara sova.
Vi åt mackor i väntan på flygbussen, jag klagade på att de nya, moderna bussarna inte ha rullstolsramp så vi fick krabba som fan för att komma på, irrade runt på Sturup innan vi lugnt kunde sätta oss i gaten och lyssna på två fjortisar och skratta åt småbarn.
Tio minuter efter det att flyget skulle ha lyft ankommer flygplanet och de som ska kolla våra kort kommer. Eftersom vi är så fantastiskt överlägsna ställde vi oss inte ens i kön. Dels för att vi inte visste var vi skulle stå och dels för att det kändes onödigt. Så fort de kom gick en mamma fram till dem och sa "De med barn har väl förtur?" som om det vore en självklarhet. Biljettkontrollanten tittade lite på henne och sa att det hade de inte. Mamman blev då sur, tittade på den långa kön och sa skadeglatt "Aja, jag är ändå först!". Hade lust att säga "Tänk om planet lyfter utan henne :O" men det gjorde jag inte.
Sedan kom det en kille, tog tag i rullstolen och började köra den mot planet. Ni kan ju gissa vilken morsa som klagade högt och undrade om inte de också skulle få stiga på. Biljettjejen blev irriterad och fräste "nej inte ännu, de måste få kliva på först". Jag har sådana previlegier :P
Väl framme i Dublin var det rätt förvirrat, jag såg inte vad som stod på tavlor, bussar, husväggar eller något över huvud taget. Så jag tog på mig glasögonen, hittade informationsbyrån, tog reda på vilka bussar vi skulle åka, snubblade runt och hade mig innan vi kom på bussen. Det ösregnade men min hjärna var på tok för slö för att registrera något alls. När vi hoppat av första bussen kom problem två, hitta gatan som enligt kartan heter Aston QY. För det fösta visste jag inte var vi var, för det andra visste jag inte hur man uttalade QY. Och, det är inte som i Sverige, gatunamnen står inte på varenda hushörn. Gatunamnen står när gatan börjar och aldrig annars. Alltså gick vi fel, välidgt fel.
Tack vare en vattenpöl och en vänlig irländare (det fanns det gott om <3) fick vi tillsist både vägbeskrivning och uttal på QY (Quay typ "kee"). Och vi kunde komma på bussen som hade en ytterst häftig ramp. Den var automagisk och sa "Warning, wheelchair ramp opening", det lät häftigt. (De hade mycket pratande saker på Irland, hissar, bussar, dörrar, affärer...)
Checkade in på hotellet och blev förundrade över att alla klockor gick en timme fel. Efter mycket om och men insåg vi dock att Irland helt enkelt ligger en timme efter i tiden :P
Efter lite rumsbyte (vi fick inte ett handikappsanpassat rum först, det hade blivit fel i bokningen) och annat krabb tog vi bussen in till stan igen (och undrade om den där kvarten inte var lite väl lång) svältåt på Burger King vars vegetariska hamburgare inte alls ser ut som i Sverige. (Vi åt en i Malmö innan tåget hem för att jämföra :P)
00.00 svensk tid damp vi i säng och somnade.
Till att börja med var detta inte en semster, inte i sann bemärkelse. Jag var där som personlig assistent och min uppgift var att assistera henne i bästa möjliga mån.
Att hon sedan inte behöver allt för mycket assistans och att vi båda är extremt likasinnade hör inte hit. Mina föräldrar är extremt stolta över mig dock (och mina arbetspolare extremt avundsjuka). Inte nog med att jag var på Irland, jag fick betalt för det också. Och det är inte lite vill jag säga. Det här är nog en månad då jag kommer tjäna lika mycket som en med 100%.
Somrar kan vara underbara.
I alla fall torsdagen fick kanske inte den bästa starten. Jag la mig redan vid tio på onsdagskvällen men lyckades aldrig somna. Mina föräldrar var (som vanligt) extremt respektlösa och höll mig vaken väldigt länge, jag bråkade med Benjamin och hotade väl smått med att han inte kommer ha en flickvän efter resan om han inte blev mirakulöst mycket bättre och räddade situationen. För just då var han världens sämsta pojkvän. Eftersom vi alla vet att Benjamin egentligen är världens bästa, räddade han naturligtvis hela situationen och tröstade en gråtande mig. (Jag hade sönder min cdspelare som jag lyssnade på för att lugna ner mig och kunna somna. Och så var jag extremt ledsen och frustrerad, jag behövde gråta men jag har svårt för det)
När vi la på var jag glad igen och runt två-tiden somnade jag gott.
Tyvärr ringde min väckarklocka vid 04 för att jag skulle stiga upp, kände mig illamående och ville helst bara dö. Åt havregrynsgröt med sylt till frukost, fixade med det sista och stack till jobbet kvart över fem.
På jobbet flängde jag som en virrpanna för att försäkra mig om att inget var glömt och att allt var fixat och donat. Stressade ner till tåget med dubbel packning + rullstol, hade en astråkig resa och ville helst bara sova.
Vi åt mackor i väntan på flygbussen, jag klagade på att de nya, moderna bussarna inte ha rullstolsramp så vi fick krabba som fan för att komma på, irrade runt på Sturup innan vi lugnt kunde sätta oss i gaten och lyssna på två fjortisar och skratta åt småbarn.
Tio minuter efter det att flyget skulle ha lyft ankommer flygplanet och de som ska kolla våra kort kommer. Eftersom vi är så fantastiskt överlägsna ställde vi oss inte ens i kön. Dels för att vi inte visste var vi skulle stå och dels för att det kändes onödigt. Så fort de kom gick en mamma fram till dem och sa "De med barn har väl förtur?" som om det vore en självklarhet. Biljettkontrollanten tittade lite på henne och sa att det hade de inte. Mamman blev då sur, tittade på den långa kön och sa skadeglatt "Aja, jag är ändå först!". Hade lust att säga "Tänk om planet lyfter utan henne :O" men det gjorde jag inte.
Sedan kom det en kille, tog tag i rullstolen och började köra den mot planet. Ni kan ju gissa vilken morsa som klagade högt och undrade om inte de också skulle få stiga på. Biljettjejen blev irriterad och fräste "nej inte ännu, de måste få kliva på först". Jag har sådana previlegier :P
Väl framme i Dublin var det rätt förvirrat, jag såg inte vad som stod på tavlor, bussar, husväggar eller något över huvud taget. Så jag tog på mig glasögonen, hittade informationsbyrån, tog reda på vilka bussar vi skulle åka, snubblade runt och hade mig innan vi kom på bussen. Det ösregnade men min hjärna var på tok för slö för att registrera något alls. När vi hoppat av första bussen kom problem två, hitta gatan som enligt kartan heter Aston QY. För det fösta visste jag inte var vi var, för det andra visste jag inte hur man uttalade QY. Och, det är inte som i Sverige, gatunamnen står inte på varenda hushörn. Gatunamnen står när gatan börjar och aldrig annars. Alltså gick vi fel, välidgt fel.
Tack vare en vattenpöl och en vänlig irländare (det fanns det gott om <3) fick vi tillsist både vägbeskrivning och uttal på QY (Quay typ "kee"). Och vi kunde komma på bussen som hade en ytterst häftig ramp. Den var automagisk och sa "Warning, wheelchair ramp opening", det lät häftigt. (De hade mycket pratande saker på Irland, hissar, bussar, dörrar, affärer...)
Checkade in på hotellet och blev förundrade över att alla klockor gick en timme fel. Efter mycket om och men insåg vi dock att Irland helt enkelt ligger en timme efter i tiden :P
Efter lite rumsbyte (vi fick inte ett handikappsanpassat rum först, det hade blivit fel i bokningen) och annat krabb tog vi bussen in till stan igen (och undrade om den där kvarten inte var lite väl lång) svältåt på Burger King vars vegetariska hamburgare inte alls ser ut som i Sverige. (Vi åt en i Malmö innan tåget hem för att jämföra :P)
00.00 svensk tid damp vi i säng och somnade.
måndag, juni 25, 2007
Hemma igen
Jag kommer blogga om allt imorgon, jag lovar. Under tiden kan ni kolla in min bilddagbok för att få lite info.
Nu kommer veckans tjejsnack.
Vecka 26
Glädje
- Vad var roligaste upplevelsen på DIN midsommar? [Någon händelse, någon som sa/gjorde något roligt.]
Oj, det var mycket, eftersom jag var i ett nytt land upplevde jag mycket. Att gå runt i Dublin var väldigt roligt. Och så fällde jag den korkade repliken "Men han är stendöd" om en levande staty. - Vad för "vardagsgrej" får dig att känna extra mycket glädje?
Frukost, Benjamins morgonsms och att cykla till jobbet. - Varför och på vilket sätt gladde DU någon senast?
Senast var nog Benjamin nyss. Jag gjorde det genom att ringa honom för att tala om för honom att jag älskar honom. Annars var det min omsorgstagare. Henne gjorde jag glad genom att ge henne en semester hon verkligen uppskattade på alla sätt. - Vad är det "bästa som har hänt" dig i ditt liv? Att få barn räknas inte! ;)
Troligtvis har det inte hänt ännu. Annars är det Carro. Jag har henne att tacka för mycket och vet vad. <3 - Har du något roligt att se fram emot just nu? Vad?
Benjamins famn på fredag natt <3
onsdag, juni 20, 2007
Oflytsdagen :O
Idag har vi haft världens oflyt, sprang runt som yra höns och fick i princip ingenting gjort. Det började med att det kom någon och tog rullstolen i några timmar. Han tittade dessutom konstigt på mig när jag sa att jag bara skulle hämta nycklarna så jag inte blev utelåst. Jag tittade på rullstolen med blicken och hur hade du tänkt att hon skulle öppna dörren?
När rullstolen väl var tillbaka hade de inte gjort det de skulle så jag fick sätta mig och göra det.
Runt två-tiden var jag gnällig och hungrig så vi gick till affären för att förse mig med mat och köpa frimärken. Innan dess tappade vi bort breven vi skulle posta och ägnade runt en halvtimme med att leta. Det nystädade golvet upphörde vara städat...
Sen drog hon runt mig och letade efter stövlar åt mig men vi hittade inga :/
När jag slutat tog jag ut 300 € och cyklade hem, tog mamma och CC och körde vilse på samarkand ;P Hittade inga gummistövlar i de tattiga skobutikerna men ett megasnyggt regnställ i sportbutiken som jag genast köpte :) Hittade ett par gröna gummistövlar som man hade när man var liten :P Såg ett par jättesnygga blå men de kostade för mycket och var inte så sköna...
Nu har jag packat klart och snart ska jag sova, ska upp 04 :O
Irland känns stort och läskigt.
När rullstolen väl var tillbaka hade de inte gjort det de skulle så jag fick sätta mig och göra det.
Runt två-tiden var jag gnällig och hungrig så vi gick till affären för att förse mig med mat och köpa frimärken. Innan dess tappade vi bort breven vi skulle posta och ägnade runt en halvtimme med att leta. Det nystädade golvet upphörde vara städat...
Sen drog hon runt mig och letade efter stövlar åt mig men vi hittade inga :/
När jag slutat tog jag ut 300 € och cyklade hem, tog mamma och CC och körde vilse på samarkand ;P Hittade inga gummistövlar i de tattiga skobutikerna men ett megasnyggt regnställ i sportbutiken som jag genast köpte :) Hittade ett par gröna gummistövlar som man hade när man var liten :P Såg ett par jättesnygga blå men de kostade för mycket och var inte så sköna...
Nu har jag packat klart och snart ska jag sova, ska upp 04 :O
Irland känns stort och läskigt.
tisdag, juni 19, 2007
Veckans tjejsnack v.25
Kom just på att jag är bortrest de flesta söndagar framöver så det blir lite när som helst med veckans tjejsnack
I alla fall, på torsdag klockan sju åker jag till Irland :O Imorgon ska jag packa och köpa gummistövlar, men idag ska jag slappa och njuta av min sista kväll då jag kan spela Theme Hospital och prata allt för länge med Benjamin. Imorgon måste jag lägga mig astidigt.
Idag har jag haft världens oflyt och flyt på samma gång. Har slagit mig hela tiden, snubblat på min cykel, drämt in händerna/fingrarna i något, blivit attackerad av maten, hackar mig i fingret och skvätt ner maten (inte min) med blod och bara allmänt varit klumpig.
Samtidigt så lyckades vi med apoteksbesök och bankbesök på mindre än en halvtimme + tvätta, räkna ekonomi, laga mat och träna.
Weii!
Nu ska jag spela...
Frågor vecka 25
Ditt boende
I alla fall, på torsdag klockan sju åker jag till Irland :O Imorgon ska jag packa och köpa gummistövlar, men idag ska jag slappa och njuta av min sista kväll då jag kan spela Theme Hospital och prata allt för länge med Benjamin. Imorgon måste jag lägga mig astidigt.
Idag har jag haft världens oflyt och flyt på samma gång. Har slagit mig hela tiden, snubblat på min cykel, drämt in händerna/fingrarna i något, blivit attackerad av maten, hackar mig i fingret och skvätt ner maten (inte min) med blod och bara allmänt varit klumpig.
Samtidigt så lyckades vi med apoteksbesök och bankbesök på mindre än en halvtimme + tvätta, räkna ekonomi, laga mat och träna.
Weii!
Nu ska jag spela...
Frågor vecka 25
Ditt boende
- Hur bor du? [lägenhet, hus, studentkorridor etc] Vilken våning & vilken storlek? Med vem? [djur, människor etc.]
Jag bor i en villa, i ett rum på okänt antal kvadrat. Villan delades med 5 personer men nu bor bara mamma, Ellan (lillsyster) och jag där hela tiden. Övriga två pendlar hem ibland. (Bror och Pappa) - Hur många ggr i ditt liv har du flyttat? Av vilken anledning? Om ej, skulle du vilja flytta? Varför/varför inte?
Jag har ingen aning, jag kan bara minnas två flyttar men mina föräldrar har flyttat på mig och min bror när vi var mycket små. Vi har enbart flyttat av anledningen att vi behövde större lya. Vill dock flytta hemifrån. - Hur gammal var du när du flyttade hemifrån? / När tror du att du kommer att flytta hemifrån?
Jag hoppas jag kan flytta i Juli/Augusti i år, annars lär jag bo hemma tills jag fyller 25 - Var du än bor, har du någon kontakt med grannarna? På vilket sätt? Varför/varför inte?
Eh, inte direkt. Mina ena grannar är typ 200 år och håller enbart kontakt med mina föräldrar för att de ska bygga ett garage och måste låna lite av vår tomt medan de bygger. De andra grannarna är Bratz och har en hund som heter kaj. - Vad har du av följande: [Badkar/dusch], [balkong/altan/uteplats/trädgård], [kök/kokvrå/annat], [antal toaletter?]
Jag har badkar OCH dusch :D, altan, trädgård, kök och två toaletter.
måndag, juni 18, 2007
Uhhg, hemska uppvaknande
Först hade jag världens läskigaste mardröm. Jag drömde att jag och Benjamin fick en dotter. Inte att jag blev gravid och födde henne eller så, men plötsligt bara fanns hon där och jag och Benjamin sprang runt som yra höns och hade inte riktigt koll läget. Jag sa lite förtvivlat till min mamma att "vi har inte råd med en sådan där leksaksbil som de ska skutta runt i.."
Sen vaknade jag, och det är väl inget hemskt med att vakna, i alla fall inte när man haft en sådan dröm. Men jag vaknade extremt stressad och ångestfylld, och det är jobbigt. Håller på att krypa ur mitt eget skinn, vad fan ska jag göra?
Sen vaknade jag, och det är väl inget hemskt med att vakna, i alla fall inte när man haft en sådan dröm. Men jag vaknade extremt stressad och ångestfylld, och det är jobbigt. Håller på att krypa ur mitt eget skinn, vad fan ska jag göra?
söndag, juni 17, 2007
Veckans tjejsnack
Nu ska jag försöka att varje söndag klämma in ett "veckans tjejsnack" i min blogg.
Vecka 24
Fotografering
- Har du någon vanlig kamera? (Alltså inte mobil) Vilken sort? Om inte, vill du ha någon speciell?
Sony DSC - W50 - Har du/vill du ha en mobilkamera och vid vilka tillfällen använder/skulle du använt den?
Jag har ingen och vill inte ha en heller :) - Gillar du att fotografera? Vad? Om inte, varför?
Ibland, det beror på. Jag gillar att fotografera händelser för att ha dem som minne. - Gillar du att stå framför kameran? Varför/Varför inte?
Det beror på hur jag känner mig. Ibland mår jag så überbra och känner mig så snygg att jag måste fota mig. Ibland dör jag hellre än att synas på bild. Men jag gömmer mig aldrig om någon vill fota mig. - Vad fotograferade du senast?
Med min kamera var det min kompis Karins student. Annars fotograferade jag Ullis med hennes kamera igår.
torsdag, juni 14, 2007
Klanten slår till igen!
Jag kommer sätta världsrekord i sabbade förhållanden. När jag i fortsättningen ska fylla i "vad är unikt med dig", ska jag skriva "sabba förhållanden". (Jag fick just ett sms från Benjamin om att han var i Visby och skulle ringa när han kom hem. Från vems nummer vet jag inte men han måste ha glömt sin mobil hemma...)
I alla fall. Igår var jag på Karins studentfest och som alltid när Carro och jag umgås bar det senare av till en affär i jakt på kinderägg. Denna gången var det suparkonsum nere i stan och de hade naturligtvis inga. Istället köpte jag lite naturgodis och en dubbelnougat.
Ringde Benjamin och pratade länge med honom, samtidigt som jag ät min nougat, fast jag snart skulle lägga mig. Det kan inte sluta annat än dåligt. Av en sockeröverdos blev jag irriterad på att han skulle åka och hämta sin syster. Eller, natuligtvis blev jag inte sur på att han skulle det, jag blev sur på sättet han sa det på. Alltså la jag på fast jag var sur, somnade sur, väcktes av mamma och fortsatte vara sur, somnade om och vaknade på helt fel sida. Gav stackars Benjamin en oförtjänt utskällning om att han var en dålig pojkvän. Vilket jag absolut inte tycker, men jag vaknade upp med en extrem ångest, saknad och ett hjärta som slog i otakt. Jag mådde dåligt, både fysiskt och psykiskt, hade bryta-ihop-känslor och svimma-känslor och fumlade runt i köket utan att hitta något ordentligt att äta. Pressade i mig två mackor, drack en mun té och cyklade till jobbet. På min rast cyklar jag hem igen, lagar mat och går och lägger mig en timme för att få bort den obehagliga känslan av att allt bara snurrar och man kommer svimma. Somnar fort och vaknar bara ibland av att jag dreglat ner kudden för mycket. När väckarklockan ringer stiger jag upp, äter lite nötter, kanderade mandlar och den sista biten nougat som jag lyckades spara... Plötsligt mår jag utmärkt, är glad igen, pigg och rätt pepp på att jobba.
På jobbet läser jag en bok som heter Sockerbomben och är en bok om sockerberoende. Och det handlar inte om beroendet "åh, jag köper typ godis varje dag, jag är beroende" utan om ett beroende som jämställs med narkotikaberoende eller alkoholberoende.
Det läskiga är att ju mer jag läser, ju längre vi kommer in i boken desto mer känner jag igen mig. Inte på beskrivningen beroende men på missbrukare och det är så jävla obehagligt. Jag beter mig precis som en sockermissbrukare med alla dess negativa konsekvenser, har samma känslor, tänkande, ursäkter...
Tanken blir: Fan! Jag är sockermissbrukare... missbrukare! Och sen tänker man: Nejdå! Jag är ju inte tjock det är bara tjockisar som är missbrukare. Tills berättelsen om kvinnan som var sockerberoende och bara åt frukt kom. En smått undernärd kvinna som alltid hatat godis men som var besatt i söt frukt.
Min mamma sa till mig för någon dag sedan att jag har konstiga matvanor för jag kan svälta mig själv och jag kan hetsäta som om jag aldrig sett mat förut.
Man kanske borde göra någonting åt det?
I alla fall. Igår var jag på Karins studentfest och som alltid när Carro och jag umgås bar det senare av till en affär i jakt på kinderägg. Denna gången var det suparkonsum nere i stan och de hade naturligtvis inga. Istället köpte jag lite naturgodis och en dubbelnougat.
Ringde Benjamin och pratade länge med honom, samtidigt som jag ät min nougat, fast jag snart skulle lägga mig. Det kan inte sluta annat än dåligt. Av en sockeröverdos blev jag irriterad på att han skulle åka och hämta sin syster. Eller, natuligtvis blev jag inte sur på att han skulle det, jag blev sur på sättet han sa det på. Alltså la jag på fast jag var sur, somnade sur, väcktes av mamma och fortsatte vara sur, somnade om och vaknade på helt fel sida. Gav stackars Benjamin en oförtjänt utskällning om att han var en dålig pojkvän. Vilket jag absolut inte tycker, men jag vaknade upp med en extrem ångest, saknad och ett hjärta som slog i otakt. Jag mådde dåligt, både fysiskt och psykiskt, hade bryta-ihop-känslor och svimma-känslor och fumlade runt i köket utan att hitta något ordentligt att äta. Pressade i mig två mackor, drack en mun té och cyklade till jobbet. På min rast cyklar jag hem igen, lagar mat och går och lägger mig en timme för att få bort den obehagliga känslan av att allt bara snurrar och man kommer svimma. Somnar fort och vaknar bara ibland av att jag dreglat ner kudden för mycket. När väckarklockan ringer stiger jag upp, äter lite nötter, kanderade mandlar och den sista biten nougat som jag lyckades spara... Plötsligt mår jag utmärkt, är glad igen, pigg och rätt pepp på att jobba.
På jobbet läser jag en bok som heter Sockerbomben och är en bok om sockerberoende. Och det handlar inte om beroendet "åh, jag köper typ godis varje dag, jag är beroende" utan om ett beroende som jämställs med narkotikaberoende eller alkoholberoende.
Det läskiga är att ju mer jag läser, ju längre vi kommer in i boken desto mer känner jag igen mig. Inte på beskrivningen beroende men på missbrukare och det är så jävla obehagligt. Jag beter mig precis som en sockermissbrukare med alla dess negativa konsekvenser, har samma känslor, tänkande, ursäkter...
Tanken blir: Fan! Jag är sockermissbrukare... missbrukare! Och sen tänker man: Nejdå! Jag är ju inte tjock det är bara tjockisar som är missbrukare. Tills berättelsen om kvinnan som var sockerberoende och bara åt frukt kom. En smått undernärd kvinna som alltid hatat godis men som var besatt i söt frukt.
Min mamma sa till mig för någon dag sedan att jag har konstiga matvanor för jag kan svälta mig själv och jag kan hetsäta som om jag aldrig sett mat förut.
Man kanske borde göra någonting åt det?
onsdag, juni 13, 2007
Studentpresent
Idag undersökte jag om jag hade något pigment. Resultatet: om jag så gick in i ett rum som enbart bestod av UV-strålar skulle jag fortfarande inte bli brun, inte som någon annan i min familj.
Min avsaknad av pigment är ytterligare en sak som skiljer mig från resten av min familj/släkt. För alla andra verkar det räcka med att de tänker på solen så blir de bruna. En annan får ligga och pressa en hel vecka för att det över huvud taget ska märkas.
Men visst, jag är löjligt känslig mot sol. Idag tog jag filten, mina katten Gustaf-solbrillor, Dune-boken och la mig ute i solen. Läste en stund, kände mig lite yr och la mig. Efter ett tag sved det över hela kroppen, jag var dränkt i svett och jag kunde knappast se, så jag gick in igen.
Det hade gått tio minuter...
Förutom att titta på Top Model säsong 2 har jag hängt upp tvätt och träffat Carro nere på stan. Vi köpte en fin liten present till Karin eftersom hon tar studenten imorgon (onsdag) :D
Tittade på en dokumentär om kvinnor som hade förhållanden med män som mördat en eller flera människor. Och det var efter de hade fått sina domar som kvinnorna inlett relationen med dem. Sjukt...
Tog en massa egobilder på mig själv också ;P
Pratade med Benjamin med och det är seriöst ett stort fel på mig. Okej att jag skällde lite på honom igår för att han satt vid datorn när vi(jag) pratade och var helt okoncentrerad, men idag lackade jag på meningen "men jag ska sova istället". Det är en sak att jag beter mig som en fullständig idiot när jag har PMS (sockerpillsvecka som Benjamin döpt den till) men nu?
Det kan bero på två saker:
Är väldigt nöjd med denna bilden. Pratar i telefon med kärleken
Min avsaknad av pigment är ytterligare en sak som skiljer mig från resten av min familj/släkt. För alla andra verkar det räcka med att de tänker på solen så blir de bruna. En annan får ligga och pressa en hel vecka för att det över huvud taget ska märkas.
Men visst, jag är löjligt känslig mot sol. Idag tog jag filten, mina katten Gustaf-solbrillor, Dune-boken och la mig ute i solen. Läste en stund, kände mig lite yr och la mig. Efter ett tag sved det över hela kroppen, jag var dränkt i svett och jag kunde knappast se, så jag gick in igen.
Det hade gått tio minuter...
Förutom att titta på Top Model säsong 2 har jag hängt upp tvätt och träffat Carro nere på stan. Vi köpte en fin liten present till Karin eftersom hon tar studenten imorgon (onsdag) :D
Tittade på en dokumentär om kvinnor som hade förhållanden med män som mördat en eller flera människor. Och det var efter de hade fått sina domar som kvinnorna inlett relationen med dem. Sjukt...
Tog en massa egobilder på mig själv också ;P
Pratade med Benjamin med och det är seriöst ett stort fel på mig. Okej att jag skällde lite på honom igår för att han satt vid datorn när vi(jag) pratade och var helt okoncentrerad, men idag lackade jag på meningen "men jag ska sova istället". Det är en sak att jag beter mig som en fullständig idiot när jag har PMS (sockerpillsvecka som Benjamin döpt den till) men nu?
Det kan bero på två saker:
- Jag är så sjukt stressad av hela min framtidssituation. Jag vet inte om jag kommer in, var jag ska bo eller vad som händer om jag inte kommer in. Jag är rädd, frustrerad och osäker.
- Jag är gravid.
Är väldigt nöjd med denna bilden. Pratar i telefon med kärleken
måndag, juni 11, 2007
För alla tar studenten
Det känns nästan som om jag tog studenten ett år för tidigt :P För denna veckan tycks alla ta studenten som man känner...
I alla fall, var på Essies (Jens fästmös) studentmottagning. Den började med utspring klockan 4 vid Växjö Fria och det var omöjligt att se något. Trängde mig fram och lyckades få en hyffsad plats för korttagning på Essies klass (och Vidars, de sprang ut samtidigt men jag vet inte om båda gick i a?) men precis när jag tryckte av kommer det ett überspån och sänker ner sitt plakat och täcker hela bilden >_<
I alla fall, var på Essies (Jens fästmös) studentmottagning. Den började med utspring klockan 4 vid Växjö Fria och det var omöjligt att se något. Trängde mig fram och lyckades få en hyffsad plats för korttagning på Essies klass (och Vidars, de sprang ut samtidigt men jag vet inte om båda gick i a?) men precis när jag tryckte av kommer det ett überspån och sänker ner sitt plakat och täcker hela bilden >_<
Detta var det bästa jag kunde åstadkomma:
Tittar man riktigt noga kan man se Vidar i sin gröna hatt, det är han till vänster
Efter utspringet och när vi lyckats hitta Essie i virrevarvet av studenter (och jag kramat Vidar) gick jag och lämnade filmerna Benjamin och jag hade hyrt och som vi somnat ifrån. A tale of two sisters var jävligt äcklig och blodig :D
Sen var det hem till Essie där det bjöds på mat och efterrätt. Jens var där en stund men tog tåget tillbaka till GBG vid 6.
Sen har det inte hänt mer idag... Skulle varit på friskis och svettis men jag var ju på studentfesten så jag fick missa det. Och på onsdag är det ju Karins studentfest så då missar jag antagligen det igen :/ Min sommarträning går åt helvete. Får köpa en Abtronic :P
Sen var det hem till Essie där det bjöds på mat och efterrätt. Jens var där en stund men tog tåget tillbaka till GBG vid 6.
Sen har det inte hänt mer idag... Skulle varit på friskis och svettis men jag var ju på studentfesten så jag fick missa det. Och på onsdag är det ju Karins studentfest så då missar jag antagligen det igen :/ Min sommarträning går åt helvete. Får köpa en Abtronic :P
fredag, juni 01, 2007
Hur tänker människor?
Mina tankar är ologiska, irrationella, omogna, konstiga och oftast fel. Ändå tänker jag dem, konstant. Hur kommer det sig? Varför tänker jag tanken "om jag bara svänger lite lite med ratten, då smäller jag rakt in i trädet och jag finns inte mer..." Varför fantiserar jag om att susa ner för en backe på min cykel och krocka hårt med en lastbil? Hur jag än försöker styra mina tankar stretar det mot banan om att tänka tankar på döden. Min död, andras död. Kroppsliga, själsliga.
Kanske är det så att alla tänker sådana tankar för att man vet att de aldrig kommer hända. Man kommer aldrig svänga för mycket med ratten bara för att man kan och man kommer bromsa i backen och lastbilen kommer väja och du kommer bara få ett skrapsår.
Men varför testar jag? Varför drar jag lite extra, en liten, liten mikrosekund? Vill jag känna den återkommande kontrollen, vill jag testa hur långt jag vågar eller vill jag verkligen kolla om mina tankar stämmer?
Jag är rädd för att dö. Jag är rädd för att krocka, rädd för att bryta armen, för att ramla och för att få småsår. Stora sår med för den delen. Jag är rädd för sjukhus, för läkare, för diagnoser och för behandligar. Det är därför jag aldrig ringer läkaren fast jag säger att jag ska det. Jag har hellre ont än att få en medicin. Smärtan kan jag hantera någorlunda men vad händer om jag blir sjuk av medicinen? Om jag bara kan ligga i sängen och göra ingenting?
Varje gång jag tittar på cyklister förundras jag över hur de kan släppa allt och bara rulla ner för backarna, är de inte rädda? Varje gång jag närmar mig en nedförsbacke trycker jag på båda hand- och fotbromsen det hårdaste jag kan och sniglar mig ner för backen. Jag går faktiskt fortare ner för en backe än vad jag cyklar. Jag är livrädd, så fort jag släpper lite på bromsen tycker jag det går för fort och jag ser ett skräckscenario framför mig om hur en bil kommer från sidan, vi kolliderar och jag ligger på marken i en pöl av blod. Eller så fastnar ett skosnöre eller ett byxben i kedjan och jag släpas mot den hårda asfalten. Jag minns fortfarande känslan när jag som liten släpades ner på en backe från en cykel och hur jag haltande, blodig och totalt sönderskrapad gick hem och mamma ställde mig i badkaret och duschade rent alla mina sår och jag gick till skolan som en mumie.
Hur orkar folk?
Kanske är det så att alla tänker sådana tankar för att man vet att de aldrig kommer hända. Man kommer aldrig svänga för mycket med ratten bara för att man kan och man kommer bromsa i backen och lastbilen kommer väja och du kommer bara få ett skrapsår.
Men varför testar jag? Varför drar jag lite extra, en liten, liten mikrosekund? Vill jag känna den återkommande kontrollen, vill jag testa hur långt jag vågar eller vill jag verkligen kolla om mina tankar stämmer?
Jag är rädd för att dö. Jag är rädd för att krocka, rädd för att bryta armen, för att ramla och för att få småsår. Stora sår med för den delen. Jag är rädd för sjukhus, för läkare, för diagnoser och för behandligar. Det är därför jag aldrig ringer läkaren fast jag säger att jag ska det. Jag har hellre ont än att få en medicin. Smärtan kan jag hantera någorlunda men vad händer om jag blir sjuk av medicinen? Om jag bara kan ligga i sängen och göra ingenting?
Varje gång jag tittar på cyklister förundras jag över hur de kan släppa allt och bara rulla ner för backarna, är de inte rädda? Varje gång jag närmar mig en nedförsbacke trycker jag på båda hand- och fotbromsen det hårdaste jag kan och sniglar mig ner för backen. Jag går faktiskt fortare ner för en backe än vad jag cyklar. Jag är livrädd, så fort jag släpper lite på bromsen tycker jag det går för fort och jag ser ett skräckscenario framför mig om hur en bil kommer från sidan, vi kolliderar och jag ligger på marken i en pöl av blod. Eller så fastnar ett skosnöre eller ett byxben i kedjan och jag släpas mot den hårda asfalten. Jag minns fortfarande känslan när jag som liten släpades ner på en backe från en cykel och hur jag haltande, blodig och totalt sönderskrapad gick hem och mamma ställde mig i badkaret och duschade rent alla mina sår och jag gick till skolan som en mumie.
Hur orkar folk?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)