Jag orkar inte känna så här längre.
Och jag orkar inte försöka fly men just nu har jag inget val.
lördag, mars 31, 2007
torsdag, mars 29, 2007
Jag har ont i nacken
I morse, eller inatt eller när fan det nu än var, så skulle jag vända på mig i sängen och när jag gjorde det så small det till i nacken och så började det göra jätteont. Så jag fick vända tillbaka igen och ligga där och plågas. Försökte sträcka ut nacken och massera så det skulle släppa, men det gjorde det inte.
Vid halv tio steg jag upp och märkte hur lite jag kan vrida på huvudet åt vänster, kan vrida det lite mer åt höger. Åt frukost och satte mig i duschen med massagestrålen (den heter så :P) på nacken och hoppades på att det skulle hjälpa, men inte heller det hjälpte, så till sist sket jag i det och bara satt i duschen och funderade. Det är typ det mest positiva med att ha ett alterego, allt man funderar över och vill säga till folk, det kan man säga till sitt alterego så behöver ingen annan veta det.
Sen satt jag en stund vid datorn och slogs lite med min diskettenhet. Hittade nämligen tre disketter igår och jag minns att ena disketten användes väldigt flitigt under min högstadieperiod och jag undrar hur jag tänkte då. Och så vill jag veta vad jag gjorde, för jag minns knappt alls vad som hände. Jag har bara svaga minnen av vissa delar, en del har återuppväckts av att någon pratat om det och en del har jag läst till mig i dagböcker. Fast.... det finns nog en anledning till att jag inte minns så mycket.
I alla fall, stoppade in ena disketten och genast började min dator att gråta, den lät konstigt, lite hackigt sådär, efter tio minuter frågar den om jag vill formatera om disketten, men då kommer ju allt dess innehåll att försvinna, så det ville jag ju inte. Så jag skulle trycka ut disketten igen, men den vägrade komma ut, så jag satt och pillade en bra stund innan jag tänkte "hm, jag behöver typ en pincett eller något". Då hittar jag en hårnål som jag kör in i diskettenheten. Det tar mig några misslyckade försök innan jag kommer på att det nog inte är så smart att sticka metallföremål i elektriska grejer. Men så kommer den briljantaste idéen av alla: Jag kan ju tippa datorn så ramlar disketten ut.
Nå, det kostade mig en del nacksmärta men faktiskt, det fungerade. Jag är så intelligent :D
Försökte sätta in den disketten jag faktiskt tror innehåller det jag vill åt. Men då hade mitt pillande och tippande gjort att enheten flyttat lite på sig, så jag fick inte in den. Lika bra det antar jag.
Kollade igenom alla andra texter jag hade och hittade min "cows hunting instincts" som jag skrev i trean på Ingelstad. (La in den på Yk, alla måste se hur intelligent jag verkligen är, eller som det heter på rent språk: Vad jag egentligen gjorde på gymnasiet.)
Tröttnade på att sitta vid datorn efter ett tag så jag gick ner och tittade på en Wallanderfilm som var helt okej, lite sorglig...
Vid tjugo över fyra lekte jag "va? döda vinkeln, vad är det?" när jag körde ner till bibblan med min nackspärr och inte kunde vrida på huvudet :P Lämnade tillbaka mina böcker som var rätt försenade. Var säker på att de skulle lämnas in den 28:e men det var visst den 23:e. Fick bara betala 15 kr i böter så det gjorde inget. Efter att ha lämnat böckerna körde jag ner till UNF där Josef missat bussen och inte dök upp, och jag, Vidar, Isa och Fredrik gick igenom Vidars (och Jobs, eller ja, den de skrev tillsammans) motioner till kongressen och Vidar berättade för Isa och Fredrik hur en kongress gick till. Vi bestämde också att träffas när vi fått vår lilla pärm så vi kan gå igenom den och prata om innehållet. (Åh, så seriösa vi låter).
Körde till ÖoB och köpte toapapper till Jens, tänkte att han kanske inte skulle överleva natten utan dem, men han har stuckit någonstans och kommer nog inte hem. Själv ska jag till Karin men stannade till hemma för att kolla att Jens hade allt han behövde. Fast det var tur att jag kom hem, det är ju på tok för avancerat för den människan att släcka, så om han inte kommit hem i natt hade massor med lampor stått på hela natten, och jag ska jobba efter skolan imorgon så det är inte säkert jag hinner hem.
Korkade bror >_<
Nåja, nu ska jag till Karin.
(Varför, varför låter jag dig trampa in helt vårdslöst och såra mig gång på gång?)
Vid halv tio steg jag upp och märkte hur lite jag kan vrida på huvudet åt vänster, kan vrida det lite mer åt höger. Åt frukost och satte mig i duschen med massagestrålen (den heter så :P) på nacken och hoppades på att det skulle hjälpa, men inte heller det hjälpte, så till sist sket jag i det och bara satt i duschen och funderade. Det är typ det mest positiva med att ha ett alterego, allt man funderar över och vill säga till folk, det kan man säga till sitt alterego så behöver ingen annan veta det.
Sen satt jag en stund vid datorn och slogs lite med min diskettenhet. Hittade nämligen tre disketter igår och jag minns att ena disketten användes väldigt flitigt under min högstadieperiod och jag undrar hur jag tänkte då. Och så vill jag veta vad jag gjorde, för jag minns knappt alls vad som hände. Jag har bara svaga minnen av vissa delar, en del har återuppväckts av att någon pratat om det och en del har jag läst till mig i dagböcker. Fast.... det finns nog en anledning till att jag inte minns så mycket.
I alla fall, stoppade in ena disketten och genast började min dator att gråta, den lät konstigt, lite hackigt sådär, efter tio minuter frågar den om jag vill formatera om disketten, men då kommer ju allt dess innehåll att försvinna, så det ville jag ju inte. Så jag skulle trycka ut disketten igen, men den vägrade komma ut, så jag satt och pillade en bra stund innan jag tänkte "hm, jag behöver typ en pincett eller något". Då hittar jag en hårnål som jag kör in i diskettenheten. Det tar mig några misslyckade försök innan jag kommer på att det nog inte är så smart att sticka metallföremål i elektriska grejer. Men så kommer den briljantaste idéen av alla: Jag kan ju tippa datorn så ramlar disketten ut.
Nå, det kostade mig en del nacksmärta men faktiskt, det fungerade. Jag är så intelligent :D
Försökte sätta in den disketten jag faktiskt tror innehåller det jag vill åt. Men då hade mitt pillande och tippande gjort att enheten flyttat lite på sig, så jag fick inte in den. Lika bra det antar jag.
Kollade igenom alla andra texter jag hade och hittade min "cows hunting instincts" som jag skrev i trean på Ingelstad. (La in den på Yk, alla måste se hur intelligent jag verkligen är, eller som det heter på rent språk: Vad jag egentligen gjorde på gymnasiet.)
Tröttnade på att sitta vid datorn efter ett tag så jag gick ner och tittade på en Wallanderfilm som var helt okej, lite sorglig...
Vid tjugo över fyra lekte jag "va? döda vinkeln, vad är det?" när jag körde ner till bibblan med min nackspärr och inte kunde vrida på huvudet :P Lämnade tillbaka mina böcker som var rätt försenade. Var säker på att de skulle lämnas in den 28:e men det var visst den 23:e. Fick bara betala 15 kr i böter så det gjorde inget. Efter att ha lämnat böckerna körde jag ner till UNF där Josef missat bussen och inte dök upp, och jag, Vidar, Isa och Fredrik gick igenom Vidars (och Jobs, eller ja, den de skrev tillsammans) motioner till kongressen och Vidar berättade för Isa och Fredrik hur en kongress gick till. Vi bestämde också att träffas när vi fått vår lilla pärm så vi kan gå igenom den och prata om innehållet. (Åh, så seriösa vi låter).
Körde till ÖoB och köpte toapapper till Jens, tänkte att han kanske inte skulle överleva natten utan dem, men han har stuckit någonstans och kommer nog inte hem. Själv ska jag till Karin men stannade till hemma för att kolla att Jens hade allt han behövde. Fast det var tur att jag kom hem, det är ju på tok för avancerat för den människan att släcka, så om han inte kommit hem i natt hade massor med lampor stått på hela natten, och jag ska jobba efter skolan imorgon så det är inte säkert jag hinner hem.
Korkade bror >_<
Nåja, nu ska jag till Karin.
(Varför, varför låter jag dig trampa in helt vårdslöst och såra mig gång på gång?)
tisdag, mars 27, 2007
En av Guds prövodagar
Inget idag har gått rätt.
Det började med att jag vaknade vid sex och kände ett enormt tvång över att börja städa.
Naturligtvis var det för tidigt att börja städa klockan sex, så jag försökte somna om. Tyvärr dök bara ordning och reda upp för min inre syn, så vid nio hade jag förlorat allt humör och steg upp. Drack en kopp thé och gjorde allt för att försöka skuta upp duschandet, men tyvärr: det var dusch eller städning som gällde.
Så jag valde duschen.
Tyvärr kunde jag inte stå i den allt för länge, så efter tio minuter stod jag och huttrade på badrumsgolvet och stirrade ilsket på Fenurilflaskan. Jag stirrade ilsket på Fenurilflaskan för den är ond och luktar kiss.
Sen klädde jag på mig och började städa.
Slängde upp alla mina saker på sängen, och dammsög, sedan blev allergin så stor att jag tvingades sluta :P
Så då blev det project zero 2, men jag har nog blivit lite småmesig för efter att ha misslyckats med att ta ett kort gav jag upp och tittade på Babel istället. Det var en smärre plåga för det var fan vad den var meningslös och dålig. Men nu har jag i alla fall sett den.
Tittade på tre avsnitt av Avatar innan jag bestämde mig för att påbörja maten.
Maten var en histora i sig. Skulle göra lasange till familjen, men då hade Ellan plötsligt slutat äta den rätten och stekte sig två korvar, varav hon åt en halv. Jag hade inte tillräckligt med mince-färs och det visade sig att de krossade tomaterna var hela.
Så min färsdel blev en rosaflytande massa av... ja, tomater och mince.
Det är inte slut här: Köttfärsåsen som köttisarna skulle ha visade sig vara en seg köttgryta, så de fick ingen lasange. Plöstligt var jag tvungen att göra ris också, eftersom jag inte kunde slänga grytan och påbörja ett till lasangeprojekt. Dessutom var det ändå bara jag som ville ha lasange från början.
Så, nu kunde jag påbörja bechamelsåsen (stava?), som faktiskt gick riktigt bra.
Men självklart: jag gör fel när jag ska hälla på den på lasangen så när jag tar ut min sönderbrända rätt består den av tomatbitar och mince + lök, min sås har typ, försvunnit.
I alla fall, den gick att äta, jag var trots allt rätt hungrig efter en dags svältande.
Mitt misslyckande tar inte slut där: Ska hjälpa Jens att spela FFXII, lyckats tjata till mig ett evighetsuppdrag som gick ut på att leta upp en massa träd och hugga ner. Mitt i allt så börjar gubbarna attackera en galen boll av blixtrar som dödar dem, en efter en och jag har ingen aning om hur man flyr. Så till sist har jag bara en kvar och springer som fan samtidigt som jag skriker på Jens, som suckar, tar kontrollen, trycker på L2 och springer. (Varför tänkte jag inte på det?)
DH var inställt för Sm-slutspel i Ishockey och jag bryr mig inte alls om det. DH är fan så mycket bättre. Tittade på House och satte mig här istället.
Lite skräckbilder från mitt rum:
Dammkatt-united :O
Det började med att jag vaknade vid sex och kände ett enormt tvång över att börja städa.
Naturligtvis var det för tidigt att börja städa klockan sex, så jag försökte somna om. Tyvärr dök bara ordning och reda upp för min inre syn, så vid nio hade jag förlorat allt humör och steg upp. Drack en kopp thé och gjorde allt för att försöka skuta upp duschandet, men tyvärr: det var dusch eller städning som gällde.
Så jag valde duschen.
Tyvärr kunde jag inte stå i den allt för länge, så efter tio minuter stod jag och huttrade på badrumsgolvet och stirrade ilsket på Fenurilflaskan. Jag stirrade ilsket på Fenurilflaskan för den är ond och luktar kiss.
Sen klädde jag på mig och började städa.
Slängde upp alla mina saker på sängen, och dammsög, sedan blev allergin så stor att jag tvingades sluta :P
Så då blev det project zero 2, men jag har nog blivit lite småmesig för efter att ha misslyckats med att ta ett kort gav jag upp och tittade på Babel istället. Det var en smärre plåga för det var fan vad den var meningslös och dålig. Men nu har jag i alla fall sett den.
Tittade på tre avsnitt av Avatar innan jag bestämde mig för att påbörja maten.
Maten var en histora i sig. Skulle göra lasange till familjen, men då hade Ellan plötsligt slutat äta den rätten och stekte sig två korvar, varav hon åt en halv. Jag hade inte tillräckligt med mince-färs och det visade sig att de krossade tomaterna var hela.
Så min färsdel blev en rosaflytande massa av... ja, tomater och mince.
Det är inte slut här: Köttfärsåsen som köttisarna skulle ha visade sig vara en seg köttgryta, så de fick ingen lasange. Plöstligt var jag tvungen att göra ris också, eftersom jag inte kunde slänga grytan och påbörja ett till lasangeprojekt. Dessutom var det ändå bara jag som ville ha lasange från början.
Så, nu kunde jag påbörja bechamelsåsen (stava?), som faktiskt gick riktigt bra.
Men självklart: jag gör fel när jag ska hälla på den på lasangen så när jag tar ut min sönderbrända rätt består den av tomatbitar och mince + lök, min sås har typ, försvunnit.
I alla fall, den gick att äta, jag var trots allt rätt hungrig efter en dags svältande.
Mitt misslyckande tar inte slut där: Ska hjälpa Jens att spela FFXII, lyckats tjata till mig ett evighetsuppdrag som gick ut på att leta upp en massa träd och hugga ner. Mitt i allt så börjar gubbarna attackera en galen boll av blixtrar som dödar dem, en efter en och jag har ingen aning om hur man flyr. Så till sist har jag bara en kvar och springer som fan samtidigt som jag skriker på Jens, som suckar, tar kontrollen, trycker på L2 och springer. (Varför tänkte jag inte på det?)
DH var inställt för Sm-slutspel i Ishockey och jag bryr mig inte alls om det. DH är fan så mycket bättre. Tittade på House och satte mig här istället.
Lite skräckbilder från mitt rum:
Dammkatt-united :O
måndag, mars 26, 2007
Varför fick just jag svårkontrollerat humör?
Idag tänkte jag skriva om min bror och FF XII, men sedan kom min mamma hem och det hela förändrades.
Jag skriver om min bror ändå, vi börjar från början:
Jag steg upp vid tiotiden idag, klädde på mig, åt en gräddbulle till frukost och drack ett glas juice (ej god kombination), "tittade" på tv, borstade tänderna och bestämde mig för att duscha.
Klockan var väl runt elva/halv tolv när jag bestämde mig för at duscha, och kanske runt tolv när jag verkligen gick och duschade. Jag är en ytterst svårmotiverad människa.
I alla fall, färdigduschad och med snygg frisyr (min skönhet är ju enastående och bör nämnas) sätter jag mig i soffan och tittar på ett avsnitt av Luftens Hjältar, sanningen är den att jag kämpar för att hålla mig vaken.
Då kommer min bror hem. Han klagar på värmen med diverse svärdord och slänger sig i soffan. Jag som helst av allt bara vill sova frågar om vi ska spela lite Final Fanasy. Han nickar och jag flyttar till den bakre fotöljen så han kan sitta i min.
Och där sitter jag, halvkisandes varje gång det är text eftersom jag inte ser så bra och bara tittar. Orkar inte göra någonting, inte sova, inte läsa, ingenting.
Emellanåt möter han en svår fiende eller en boss, och då börjar det, hans svärande. Jag suckar mest och frågar mig själv om han verkligen inte inser att det är hans fel att han dör hela tiden, inte spelkaraktärernas, men det gör han inte, tydligen.
Och så slog det mig att jag aldrig, och då menar jag aldrig mött en kille som tagit sitt spelande som just ett spelande. Varför skyller de alltid på gubbarna?
Jag har blivit arg på min spelkaraktär en gång, det var när jag spelade Tomb Raider 3 och jag hoppade och missade plattformen så jag ramlade ner och dog. Då sa jag "jävla kärring".
Och när jag lyckades tjata till mig att spela, då tog han över när det gick för bra för mig. Eller så la han sig i och störde min koncentration. (Och nej, jag menar inte att jag är bättre, men vi har olika taktiker och oftast fungerar min bättre, tills jag klantar till mig och dör :P)
Hur som haver, mamma kom hem och där förlorade jag mitt humör.
Det första hon gör är att börja tjata.
Hon åker i alla fall tillbaka till jobbet efter en halvtimme och min brors och mitt humör stiger igen och vi fortsätter ivrigt vårt spelande. Eller, hans spelande, jag tittar ju bara på.
Hänger upp lite tvätt, plockar in lite i diskmaskinen och startar en ny maskin med tvätt, innan jag sätter mig framför tv:n och tittar på Jens spelande igen. Har insett att jag har järnbrist eftersom jag är sjukt suger på saker som innehåller mycket järn och protein. Har velat käka ägg och linser konstant. Så när mamma kom hem gjorde vi pasta med persiljesås så jag fick i mig lite järn, ska ta en järntablett av Jens med, så kanske jag är mindre trött.
I alla fall, så fort mamma kom hem igen försvann mitt glada humör och ersattes av ett irriterat humör, så ni kan ju själva räkna ut att det snart blev bråk.
Eller bråk blev det inte, jag svarade så tydligt irriterat och "dra åt helvete"-aktigt jag kunde att hon suckade emoaktigt och höll käften. Men jag kände så starkt att jag var tvungen att gå där ifrån för att inte börja skrika på henne.
Nu måste jag tyvärr ner igen, för snart är det Plus! och Kobra och det tar ju honom typ en halvtimme att hitta en savestone så det är lika bra att börja tjata.
Jag är fan för arg för att kunna blogga som jag önskar...
Jag skriver om min bror ändå, vi börjar från början:
Jag steg upp vid tiotiden idag, klädde på mig, åt en gräddbulle till frukost och drack ett glas juice (ej god kombination), "tittade" på tv, borstade tänderna och bestämde mig för att duscha.
Klockan var väl runt elva/halv tolv när jag bestämde mig för at duscha, och kanske runt tolv när jag verkligen gick och duschade. Jag är en ytterst svårmotiverad människa.
I alla fall, färdigduschad och med snygg frisyr (min skönhet är ju enastående och bör nämnas) sätter jag mig i soffan och tittar på ett avsnitt av Luftens Hjältar, sanningen är den att jag kämpar för att hålla mig vaken.
Då kommer min bror hem. Han klagar på värmen med diverse svärdord och slänger sig i soffan. Jag som helst av allt bara vill sova frågar om vi ska spela lite Final Fanasy. Han nickar och jag flyttar till den bakre fotöljen så han kan sitta i min.
Och där sitter jag, halvkisandes varje gång det är text eftersom jag inte ser så bra och bara tittar. Orkar inte göra någonting, inte sova, inte läsa, ingenting.
Emellanåt möter han en svår fiende eller en boss, och då börjar det, hans svärande. Jag suckar mest och frågar mig själv om han verkligen inte inser att det är hans fel att han dör hela tiden, inte spelkaraktärernas, men det gör han inte, tydligen.
Och så slog det mig att jag aldrig, och då menar jag aldrig mött en kille som tagit sitt spelande som just ett spelande. Varför skyller de alltid på gubbarna?
Jag har blivit arg på min spelkaraktär en gång, det var när jag spelade Tomb Raider 3 och jag hoppade och missade plattformen så jag ramlade ner och dog. Då sa jag "jävla kärring".
Och när jag lyckades tjata till mig att spela, då tog han över när det gick för bra för mig. Eller så la han sig i och störde min koncentration. (Och nej, jag menar inte att jag är bättre, men vi har olika taktiker och oftast fungerar min bättre, tills jag klantar till mig och dör :P)
Hur som haver, mamma kom hem och där förlorade jag mitt humör.
Det första hon gör är att börja tjata.
Hon åker i alla fall tillbaka till jobbet efter en halvtimme och min brors och mitt humör stiger igen och vi fortsätter ivrigt vårt spelande. Eller, hans spelande, jag tittar ju bara på.
Hänger upp lite tvätt, plockar in lite i diskmaskinen och startar en ny maskin med tvätt, innan jag sätter mig framför tv:n och tittar på Jens spelande igen. Har insett att jag har järnbrist eftersom jag är sjukt suger på saker som innehåller mycket järn och protein. Har velat käka ägg och linser konstant. Så när mamma kom hem gjorde vi pasta med persiljesås så jag fick i mig lite järn, ska ta en järntablett av Jens med, så kanske jag är mindre trött.
I alla fall, så fort mamma kom hem igen försvann mitt glada humör och ersattes av ett irriterat humör, så ni kan ju själva räkna ut att det snart blev bråk.
Eller bråk blev det inte, jag svarade så tydligt irriterat och "dra åt helvete"-aktigt jag kunde att hon suckade emoaktigt och höll käften. Men jag kände så starkt att jag var tvungen att gå där ifrån för att inte börja skrika på henne.
Nu måste jag tyvärr ner igen, för snart är det Plus! och Kobra och det tar ju honom typ en halvtimme att hitta en savestone så det är lika bra att börja tjata.
Jag är fan för arg för att kunna blogga som jag önskar...
söndag, mars 25, 2007
Helsingborgstrippen + nu mår jag bra igen
Fuck this, vill inte Kim dyka upp och rädda mig när jag vill kan han ta och dra åt helvete >_<
(Hur många talar om sitt alterego på det sättet?)
Precis tillbringat helgen i Helsingborg tillsammans med Carolina och Karin och vi hade verkligen megakul!
Det var bra för mitt sorgsna sinne att åka ner till lägenheten och komma ifrån Växjö och dess mindre älskade invånare.
Vädret är fullkomligt underbart och har varit så hela helgen, även om det regnade lite på fredagskvällen. Men vad gjorde det? Vi svullade framför tv:n och snackade. Mamma och pappa ringde tre gånger under fredagen, först för att kolla om körandet gick bra, sedan för att kolla om vi var framme och tillsist för att kontrollera att vi inte var ute och festade. Vi är 18 – 20 ffs!
De ville också veta att vi kunde bädda :/
På lördagen lekte vi på Väla i x-antal timmar och tyvärr glömde jag stänga av lyset på bilen (man måste göra det manuelt) så jag var lite orolig över att bilen skulle vägra starta när vi skulle köra hem igen. Men det gick bra. Kanske konstigt att vara orolig över det, och inte över mitt livsfarliga körfältsbyte jag gjorde rakt framför en bil som redan befann sig i min döda vinkel (vilket, för er som inte har körtkort, betyder att jag var lite väl nära en krock). Men men, jag lever ju :D
Efter shoppandet och hemåkandet tittade vi på disneydags. Eller, jag vet inte om någon tittade, jag vet att alla somnade en stund i alla fall.
Sen gjorde vi kyckling-/qournfiléer, svamp, sallad och hasselbackspotatis. Det intressanta med hasselbackspotatisen var att ingen visste hur man gjorde, alla hade bara lösryckta minnen från hemmet och hur föräldrarna brukar göra. Resultatet blev sprödbakad halvskivad potatsi som var megagod :) Det ska ju märkas att man är tonåring och oerfaren :)
Idag har vi mest käkat räkmackor, städat och kört hem. Allt är frid och fröjd, om man bortser från det faktum att min maximalt snygga lilla mazda blir totalmobbad på motorvägen! Bara för att den är pytteliten och inte kan köra fortare än 100 km/h betyder inte det att man ska göra knäppa omkörningar eller totalglo på bilföraren och hennes passagerare -__- reschpect ffs!
Mitt hat gentemot lastbilar har naturligtvis ökat och vi kunde alla konstatera att det är värre att bli omkörd av en gammal ful bil än av en ny, snygg bil.
Väl hemma igen försvann rätt snabbt mitt underbart glada vårhumör och förbyttes mot en ilska.
Anledning: Ellinore. Systern vars existens bör utrotas. (Ibland i alla fall)
När jag kommer hem är det totaltyst i hela huset och jag är säker på att ingen är hemma. Men jo, i soffan ligger min mamma helt passiv, hon och Ellan hade bråkat och Ellan hade börjat skrika masa fula ord till mamma, bland annat ”jävla psykopatkärring”. Visst har man rätt att bli arg på sin mamma när man är 14, men att få totaldamp för att mamma ber henne plocka undan lite på sitt rum innan de åker och köper skor till Ellan är bara dumt, dumt dumt och får mig att vilja slå sönder min syster när hon kommer hem.
Seriöst, vem fan tror hon att hon är?
Sen fick jag lite annat att bli lite sur på, men det är sådant som inte bör nämnas i en blogg och som ändå kommer att gå över.
Imorgon ska jag påbörja min utmaning till mig själv: att duscha varej dag på morgonen. Eftersom jag är ledig hela veckan kan jag vakna sent och duscha sent :P Det måste gå att förvandla sig själv till en morgonduschare! (Jag får helt enkelt låta bli att köra så kan jag somna när som)
Idag har jag dessutom skaffat last.fm (jag hoppas jag gjort rätt) och gjort så att man inte behöver vara medlem för att kunna kommentera. (Inte för att jag bryr mig)
Nu ska jag försöka bryta min sitta-stilla-förbannelse och göra något vettigt, typ se på tv eller läsa min bok om drogernas historia
lördag, mars 17, 2007
torsdag, mars 15, 2007
Livets jävla vändningar
Igår mådde jag faktiskt rätt okej. Var var starkt beslutsam åt att verkligen ta tag i mitt liv, rota upp mina intressen igen, gå med i facket eftersom jag faktiskt bryr mig om min och andras arbetssituationer, ladda ner massa Kobraavsnitt som jag missat på grund av Ellan som verkligen hatar programmet, läsa böcker, plugga matte, tvätta, städa...
Men så kom jag på natten fram till i min frustration att jag verkligen, verkligen hatar mig själv. Jag hatar den jag blivit och den jag är. Jag hatar att jag tappat bort så mycket av mig själv, jag hatar att ingen, ingen som verkligen känner mig kan säga att jag inte förändrats. Jag hatar att folk uppfattar mig som en människa jag inte kan förstå var de hittade den.
Jag hatar att jag ligger ensam på nätterna och återupptas av allt det jag trycker undan dagtid.
Så jag gjorde det som kändes bäst just då: Jag grät, länge faktiskt. I vanliga fall slutar jag efter någon tår eftersom jag låser mig igen, men inte denna gången. Och ju mer jag grät desto mer började jag hata mig.
Det handlar inte om att ingen i min familj visar att de älskar mig, jag vet att de gör det, och jag vet att mina vänner finns runt omkring mig, ständigt beredda på att ta hand om mig.
Det handlar om att jag hatar mig själv så mycket att jag måste tvinga mig själv att sluta skära mig. För hade jag vetat att det inte sårade min omgivning hade jag antagligen hackat sönder hela min kropp, inte för att jag vill skära mig, inte för att jag vill ha sår eller smärta. Utan för att jag hatar mig själv så jävla mycket att jag helt ärligt tycker jag förtjänar det. Jag förtjänar skammen, såren, smärtan, utskällningarna, ignoransen...
I mina ögon är jag så förbannat jävla värdelös att om det inte hade varit för att jag älskar att bli älskad av Carro, och jag älskar att älska tillbaka, både henne och många fler, så hade jag antagligen inte levt.
(Det paradoxala är väl att jag önskar varje sekund att jag inte levde, samtidigt älskar jag livet så jävla hårt)
Men så kom jag på natten fram till i min frustration att jag verkligen, verkligen hatar mig själv. Jag hatar den jag blivit och den jag är. Jag hatar att jag tappat bort så mycket av mig själv, jag hatar att ingen, ingen som verkligen känner mig kan säga att jag inte förändrats. Jag hatar att folk uppfattar mig som en människa jag inte kan förstå var de hittade den.
Jag hatar att jag ligger ensam på nätterna och återupptas av allt det jag trycker undan dagtid.
Så jag gjorde det som kändes bäst just då: Jag grät, länge faktiskt. I vanliga fall slutar jag efter någon tår eftersom jag låser mig igen, men inte denna gången. Och ju mer jag grät desto mer började jag hata mig.
Det handlar inte om att ingen i min familj visar att de älskar mig, jag vet att de gör det, och jag vet att mina vänner finns runt omkring mig, ständigt beredda på att ta hand om mig.
Det handlar om att jag hatar mig själv så mycket att jag måste tvinga mig själv att sluta skära mig. För hade jag vetat att det inte sårade min omgivning hade jag antagligen hackat sönder hela min kropp, inte för att jag vill skära mig, inte för att jag vill ha sår eller smärta. Utan för att jag hatar mig själv så jävla mycket att jag helt ärligt tycker jag förtjänar det. Jag förtjänar skammen, såren, smärtan, utskällningarna, ignoransen...
I mina ögon är jag så förbannat jävla värdelös att om det inte hade varit för att jag älskar att bli älskad av Carro, och jag älskar att älska tillbaka, både henne och många fler, så hade jag antagligen inte levt.
(Det paradoxala är väl att jag önskar varje sekund att jag inte levde, samtidigt älskar jag livet så jävla hårt)
onsdag, mars 14, 2007
Chokladprovning (+ ett väldigt långt blogginlägg)
Vissa saker ska sägas med bilder.
Att jag över huvud taget steg upp idag är faktiskt ett rent under. Jag var knappt medveten om omvärlden förrän mamma öppnar min dörr, frågar mig om jag fortfarande ligger kvar och berättar att hon bara skulle hämta sin mobil. Då var klockan runt tio och i normala fall skulle jag vara fullt påklädd, ätit frukost, tittat på tv och totalirriterat mig på mammas mobil som ringer konstant. Jag ligger kvar i sängen och stirrar in i väggen i ytterligare 40 minuter, innan jag tar upp dagboken, skriver haffsig ner gårdagens händelser eftersom jag somnade direkt efter Christine. Rotar fram kläderna jag hade på mig igår, tänker att jag ska gå ner och duscha men gör naturligtvis inte det, i min värld är det på tok för tidigt att duscha innan klockan ett. Öppnar kylskåpsdörren och stänger den igen (detta är en allt för vanligt förekommande ritual i mitt liv numera. Innan öppnade jag alltid kylskåpsdörren för att hämta mat, nu öppnar jag den för att konstatera att jag inte vill äta). Hälsosam som jag är drack jag lite läsk och tittade på tv. Satte mig med den bärbara datorn i knäet och en dokumentär om Katrina i bakgrunden. Tillsist blev jag så jävla förbannad på IE som totalt suger, på den bärbara där jag bara särskriver, lägger till en massa bokstäver eller tar bort bokstäver... IE fick för sig att öppna allt i nytt fönster och sedan blocka pop-upsen. >_<
Stängde av datorn och tittade mer noggrannt på dokumentären och började irritera mig på dokumentärens ”katastrofröst” som skulle förklara varför det inte gick att pumpa ut översvämmingsvattnet i Missisippifloden – för att pumparna läckte vatten. Och det säger dem direkt efter att de förklarat att vattnet i staden innehåller 10 gånger så mer farliga ämnen än vad som är tillåtet, de berättar om hur djur och människor dött av förgiftning strax efter de druckit av vattnet och det vattnet vill de pumpa ut i en flod som senare mynnar ut till Mexikanska gulfen.Yay, förgiftning ftw, eller något. Nåja, de var lite självkritiska och insåg att katastrofen som inträffade i N.O berodde på deras jävla budgetsnåla försvar. När dokumentären var slut bytte jag till 24 direkt där det var regeringsdebatt och Per Bolund (heter han så? Mp är han i alla fall) pratade om utförsäljningen av statliga bolag. Han poängterade att det är skammligt att svenska vin&sprit gör reklam i andra länder (u-länder) för att öka alkoholkonsumtionen, något som strider mot den svenska lagen, och att Amnesty starkt kritiserar länder som inte följer sina egna regelverk när det gäller statliga bidrag, något som regeringen borde ha i åtanke eftersom Sverige gärna vill vara ledande. (Naturligtvis, vilket land vill inte vara ledande?) Han påpekade dessutom att MP var emot utförsäljningen av Vin&Sprit av alkoholkonsumerande/hälso-skäl men för utförsäljningen av bolag som står på en konkurranskraftig marknad, så som SJ.
Jag tror fan jag ska bli miljöpartist på allvar, kanske inte enbart baserat på något jag såg på tv, utan för att det händer allt som oftast att jag faktiskt tycker de är rätt smarta. När jag var liten (med andra ord högstadieelev) ville jag bli medlem i grön ungdom, men jag fick inte för mamma. Jag fick välja mellan SSU, Ung vänster eller KPLM(R) (heter de så?) Det är inte lätt att vara uppvuxen i min familj. Jag funderade ett tag på de två senare men kom fram till att jag var för osocial för att gå med i ett parti och börja hänga med likasinnade helt ensam. Jag förkastade med andra ord mina tankar och idéer om omvärlden och började tjabba emot min anarkistbror, kommunistmorsa och LO-pappa vid matbordet. Helt ärligt, jag tror att min familj skulle känna att de behövde skämmas om jag blev lite smyghöger (eller mitti som jag kallar det). Ni skulle bara veta min släkts reaktion när de fick veta att Jens röstat blått i valet bara för att jävlas med samhället lite. Hade han blivit utslängd ur släkten hade ingen varit förvånad :P
I alla fall, bort från min konstiga ”politiska” bakgrund och tillbaka till dagen. Gjorde frukost och glodde på Kim Possible istället, orkade inte lyssna på debatten mer, de pratar så långsamt.
Efter frukosten borstade jag tänderna och satte mig vid datorn. Skrev en lista på det lilla jag skulle städa idag (om jag tar i för mycket slutar det bara med att jag blir apatisk, känner mig ännu mer värdelös och lägger mig i sängen med ångestattacker), lekte lite på yakujo och rotade fram Aurians Flykt. La mig i sängen och läste en stund, men fick ont i handlederna och satte mig vid datorn igen. Vilket var pisstråkigt, så jag tittade på Karlsson på taket – Crack remix och på Pippi Långstrump Crack remix och slutligen – Suicide Club, fan vad jag garvade XD, letade upp The Pipettes musikvideo som Leo tycker är så mysig och konstaterade att de bara dansade och att någon såg nerknarkad ut. Hittade min nya idol Nina Hemmingsson i aftonbladet, läste igenom alla hennes strippar, så jävla sant! Efter att ha läst igenom alla började jag prata med Zandra – och vi kan tyvärr konstatera en sak: Vi borde gå med i facket. Jag för att jag får fett med stryk av mina medarbetare varje gång de får veta att jag fortfarande inte gått med i facket, och Zandra för att hon helt plötsligt ska få 2000 kr mindre i lön än vad som är normalt för en undersköterska, bara för att hon bytt arbetsplats :O (Vilket naturligtvis inte ha med facket att göra, men min mamma har alltid sagt att man ska gå med i facket och vi behöver ju någon jävla anledning. Jag är för snygg för att gå med i något utan att kräva något tillbaka :P)
Det pinsamma är dock att jag inte ens vet hur man går med i facket. Så jag har letat upp kommunals hemsida för att läsa på. Saken är den att kommer jag gå med i kommunal kommer min mamma tycka att ”men du kunde ju gått med i Syndikalisterna” (min mamma har tjatat om syndikalisterna sen jag började gymnasiet) och går jag med i syndikalisterna så kommer min arbetsplats att tycka att ”vafan, vi är kommunalare här, ungjävel”.
Jag tror jag skiter i facket ett tag till, jag behöver nog veta mer innan jag ger mig in på det.
Vid fyratiden tog jag – tro det eller ej, en dusch och började laga mat. Skulle göra makaronilåda så det bara var för alla att värma när de kom hem, men jag hittade inte ugnsformarna och mamma ringde aldrig upp och berättade var de låg. När hon kom hem frågade jag henne, och naturligtvis låg de på det enda stället jag inte tittat på. Var tvärsäker på att den lådan var tom >_<>
Det var en väldigt intressant föreläsning och även om jag inte är en chokladexpert nu, så har jag helt klart en älskling, Vahlronas 64% choklad. Var hemma igen kvart över nio, värmde min mat och tittade på GA, för första gången, ett helt avsnitt :P.
Och nu, när jag tänkte dra ner rullgardinen som faktiskt var uppdragen, så rasade hela jävla skiten ner med en gigantisk skräll och jag har ett stort hål i min vägg. Jag tror mamma får ta och titta på det där :/
Det märks verkligen när jag är trött/uttråkad. Det som skrevs fram till ”Vid fyratiden”, skrev jag i morse när jag var fett uttråkad och hade mycket tankar och åsikter.
Allt nedanför är skrivet klockan elva på kvällen av en trött, mätt och inte alls uttråkad F.
söndag, mars 11, 2007
Jag är så Emo att jag färgat min skugga svart
Hej och välkommen till Emovärldens största Emoblogg.
Detta inlägg skrivs av Emosarnas drottning. Tjejen som nästan packade med sig rakblad till kongressförfesten för att hon skulle kunna hacka i sig själv när hon mådde dåligt.
Det finns dock lite positivt som jag nämner redan nu, så ni stackare som inte pallar mer Emoande kan sluta läsa direkt:
Detta har varit bland de värsta helgerna i mitt liv. Helt ärligt så trodde jag aldrig att helgen skulle vli så här jävla jobbig. Jag hade på känn att min helg inte skulle bli perfekt eftersom jag sovit dåligt och skulle vara Emognällig och trött. Men faktiskt, det var värre än så.
På fredagen efter att ha anlänt åksjuk till Uppsala fick jag en panikattack och fick i princip springa ifrån Carro, Job, Isa, Jenny och han vars namn jag glömt. Slängde mig i en soffa och låg där och låtsades vara åksjuk. På natten när vi ska lägga oss får jag en ny attack, ligger och skakar så tyst jag kan i sängen och verkligen, verkligen hatar mig själv. Ingen sömn den natten heller.
Lördagens attacker fick jag tillsist sluta räkna, Carro fick ta hand om tre, en tog jag hand om själv medan hon sov, en tog Moa genom att gå ut och gå med mig och sedan lyckades jag få kontroll över dem innan de tog kontrollen över mig genom att gå ut och gå och tänka på annat. Fick en när jag la mig men den försvann snabbt av de två lugnande jag tagit (och som för övrigt gjorde att jag kunde somna!)
På söndagen får jag en rätt rejäl panikattack direkt efter lunchen, går iväg, spyr upp det lilla jag ätit, går ut och bryter ihop i Carros famn, som lägger mig ner på golvet och låter mig skaka och lugnar ner mig. Hatar när de blir så förbannat starka och det verkligen känns som om jag kommer dö bara av attacken och ännu mer hatar jag att jag tappar kontrollen och att jag inte vet varför jag blir som jag blir. Tänkte prata med Job med, inte för att jag ville tygna ner honom på något sätt, utan bara för att jag verkligen, verkligen behövde/behöver prata med honom. Kände mig så dum och förvirrad när jag ena sekunden kunde krama om honom för att jag behövde all närhet och trygghet som han kan ge mig, och i andra sekunden skjuta bort honom för att slippa behöva bryta ihop och gråta (slippa erkänna det faktum att jag mår så förbannat jävla dåligt och att jag behöver gråta ut så jag kan börja må bra) och för att gå iväg och spy upp det jag inte ätit och ligga och skaka på ett toalettgolv. Vill verkligen inte vara så avstängd hela tiden, samtidigt känner jag mig så förbannat jävla jobbig när jag håller på som jag gör. Börjar förlora kontrollen över mitt liv igen. (Hej, jag är 14 år igen)
Det känns bara så fel när det inte hjälper att gråta lite i duschen längre, för när det gick kunde jag ta en dusch, gråta lite och sedan fortsätta som ingenting hade hänt. Nu när inte det går så märker ju alla att något är fel, och jag är så förbannat trött på att behöva ljuga hela tiden.
(Just nu sitter EmoFelicia och gråter och känner en extremt stark lust att gå ner till sin mamma, gråta och säga: Mamma, jag har tagit lugnande i helgen för att min ångest dödar mig)
Samtidigt har helgen varit jävligt kul, förutom föreläsningarna (som iofs var antagligen för korta eller för långa) så träffade jag ju människor jag tycker så förbannat jävla äckelmycko om (eller älskar som man även kan säga). Så helt dåligt har det faktiskt inte varit. Jag har både skrattat, och flämtat efter luft av roliga händelser, berättelser, skämt eller annat som uppkommit. Det var mest positivt under hela helgen, men som vanligt äts det upp av att jag inte mår särskilt bra och tänker på det hela tiden.
Nu ska jag fortsätta bilddagboka, läsa bloggar, skriva ett mail till Curt och sedan lägga mig.
Detta inlägg skrivs av Emosarnas drottning. Tjejen som nästan packade med sig rakblad till kongressförfesten för att hon skulle kunna hacka i sig själv när hon mådde dåligt.
Det finns dock lite positivt som jag nämner redan nu, så ni stackare som inte pallar mer Emoande kan sluta läsa direkt:
- Jag packade inga rakblad = jag är snart inne på vecka 4!
- Carolina finns i mitt liv = jag kommer fortsätta leva!
- Nadja är förstående = underlättar när man får panik
- Moa tog mig på promenad = en panikattack mindre
Detta har varit bland de värsta helgerna i mitt liv. Helt ärligt så trodde jag aldrig att helgen skulle vli så här jävla jobbig. Jag hade på känn att min helg inte skulle bli perfekt eftersom jag sovit dåligt och skulle vara Emognällig och trött. Men faktiskt, det var värre än så.
På fredagen efter att ha anlänt åksjuk till Uppsala fick jag en panikattack och fick i princip springa ifrån Carro, Job, Isa, Jenny och han vars namn jag glömt. Slängde mig i en soffa och låg där och låtsades vara åksjuk. På natten när vi ska lägga oss får jag en ny attack, ligger och skakar så tyst jag kan i sängen och verkligen, verkligen hatar mig själv. Ingen sömn den natten heller.
Lördagens attacker fick jag tillsist sluta räkna, Carro fick ta hand om tre, en tog jag hand om själv medan hon sov, en tog Moa genom att gå ut och gå med mig och sedan lyckades jag få kontroll över dem innan de tog kontrollen över mig genom att gå ut och gå och tänka på annat. Fick en när jag la mig men den försvann snabbt av de två lugnande jag tagit (och som för övrigt gjorde att jag kunde somna!)
På söndagen får jag en rätt rejäl panikattack direkt efter lunchen, går iväg, spyr upp det lilla jag ätit, går ut och bryter ihop i Carros famn, som lägger mig ner på golvet och låter mig skaka och lugnar ner mig. Hatar när de blir så förbannat starka och det verkligen känns som om jag kommer dö bara av attacken och ännu mer hatar jag att jag tappar kontrollen och att jag inte vet varför jag blir som jag blir. Tänkte prata med Job med, inte för att jag ville tygna ner honom på något sätt, utan bara för att jag verkligen, verkligen behövde/behöver prata med honom. Kände mig så dum och förvirrad när jag ena sekunden kunde krama om honom för att jag behövde all närhet och trygghet som han kan ge mig, och i andra sekunden skjuta bort honom för att slippa behöva bryta ihop och gråta (slippa erkänna det faktum att jag mår så förbannat jävla dåligt och att jag behöver gråta ut så jag kan börja må bra) och för att gå iväg och spy upp det jag inte ätit och ligga och skaka på ett toalettgolv. Vill verkligen inte vara så avstängd hela tiden, samtidigt känner jag mig så förbannat jävla jobbig när jag håller på som jag gör. Börjar förlora kontrollen över mitt liv igen. (Hej, jag är 14 år igen)
Det känns bara så fel när det inte hjälper att gråta lite i duschen längre, för när det gick kunde jag ta en dusch, gråta lite och sedan fortsätta som ingenting hade hänt. Nu när inte det går så märker ju alla att något är fel, och jag är så förbannat trött på att behöva ljuga hela tiden.
(Just nu sitter EmoFelicia och gråter och känner en extremt stark lust att gå ner till sin mamma, gråta och säga: Mamma, jag har tagit lugnande i helgen för att min ångest dödar mig)
Samtidigt har helgen varit jävligt kul, förutom föreläsningarna (som iofs var antagligen för korta eller för långa) så träffade jag ju människor jag tycker så förbannat jävla äckelmycko om (eller älskar som man även kan säga). Så helt dåligt har det faktiskt inte varit. Jag har både skrattat, och flämtat efter luft av roliga händelser, berättelser, skämt eller annat som uppkommit. Det var mest positivt under hela helgen, men som vanligt äts det upp av att jag inte mår särskilt bra och tänker på det hela tiden.
Nu ska jag fortsätta bilddagboka, läsa bloggar, skriva ett mail till Curt och sedan lägga mig.
torsdag, mars 08, 2007
Carro är den vackraste i mitt liv
Som alla vet: idag är det internationella kvinnodagen. Hade jag jobbat hade jag troligtvis kunnat berätta det mesta av vad som hände i Växjö denna dag, men faktiskt så var jag ledig och ägnade därför dagen åt att göra - precis ingenting. Steg ilsket upp vid tio-tiden, eftersom jag då insåg att sömnen kommer inte infinna sig denna gången heller. (Jag har nu varit sömnlös fyra nätter i rad)
Käkade äckliga kalaspuffar till frukost, bara för att jag verkligen inte orkade. Tittade på Poliskameran ser dig! Lika dåligt som alltid, varför ska amerikanska poliser alltid överdriva?
Fram till klockan fyra hände egentligen inget alls. Satt framför datorn och allmänt existerade. Spelade lite The Sims men tröttnade rätt snabbt.
Nere på stan träffade jag Carro (som för en gångs skull väntade på mig nere vid sationen :P) hon hade klippt sig och är ännu vackrare än vanligt. Som alltid gick vi till skåres, fikade och pratade om våra favoritämnen: Leo och Job :P Faktiskt, så pratar vi nästan alltid om Leo och Job.
Eller, vi pratar om vad de gör, hur de reagerar, vad de säger, vad vi svarar, vad de säger till varandra, hur de skulle reagera på något som vi gjorde osv.
Sanningen är den att Carro och jag pratar mest om de vi ser minst. (Detta borde förklara för världen varför vi inte har koll på någonting, vi lever framför vår dator och andras liv :P)
Efter att vi smällt i oss en massa fatsoestuff och tagit egobilder till bilddaboken
gick vi till H&M och jag köpte rött läppglans som jag senare pussade på Carro och tog kort på :P
Hämtade ut alla 16! biljetter till uppsala och hem med. Sedan tog Carro bussen hem och jag gick i mina härliga högklackade hela den lååånga vägen hem :P Mp3:n är min livräddare :)
Väl hemma började jag skala potatis, lägga upp bilderna jag tagit och se på tv.
Allmänt stört mig på min syster som säger "de strumporna passar inte med byxorna", som om jag skulle bry mig om mina strumpor matchar med mina byxor om jag sitter hemma framför tv:n?
Har packpanik, större än vanligt. Men det löser väl sig.
Carro med min puss på kinden!
Kärat ner mig i Diary of Dreams - Treibsand
------------------------
23:41
I framtiden lägger vi på minnet att F aldrig ska rota upp en massa känslor och minnen. Hon mår inte bra av det.
Käkade äckliga kalaspuffar till frukost, bara för att jag verkligen inte orkade. Tittade på Poliskameran ser dig! Lika dåligt som alltid, varför ska amerikanska poliser alltid överdriva?
Fram till klockan fyra hände egentligen inget alls. Satt framför datorn och allmänt existerade. Spelade lite The Sims men tröttnade rätt snabbt.
Nere på stan träffade jag Carro (som för en gångs skull väntade på mig nere vid sationen :P) hon hade klippt sig och är ännu vackrare än vanligt. Som alltid gick vi till skåres, fikade och pratade om våra favoritämnen: Leo och Job :P Faktiskt, så pratar vi nästan alltid om Leo och Job.
Eller, vi pratar om vad de gör, hur de reagerar, vad de säger, vad vi svarar, vad de säger till varandra, hur de skulle reagera på något som vi gjorde osv.
Sanningen är den att Carro och jag pratar mest om de vi ser minst. (Detta borde förklara för världen varför vi inte har koll på någonting, vi lever framför vår dator och andras liv :P)
Efter att vi smällt i oss en massa fatsoestuff och tagit egobilder till bilddaboken
gick vi till H&M och jag köpte rött läppglans som jag senare pussade på Carro och tog kort på :P
Hämtade ut alla 16! biljetter till uppsala och hem med. Sedan tog Carro bussen hem och jag gick i mina härliga högklackade hela den lååånga vägen hem :P Mp3:n är min livräddare :)
Väl hemma började jag skala potatis, lägga upp bilderna jag tagit och se på tv.
Allmänt stört mig på min syster som säger "de strumporna passar inte med byxorna", som om jag skulle bry mig om mina strumpor matchar med mina byxor om jag sitter hemma framför tv:n?
Har packpanik, större än vanligt. Men det löser väl sig.
Carro med min puss på kinden!
Kärat ner mig i Diary of Dreams - Treibsand
------------------------
23:41
I framtiden lägger vi på minnet att F aldrig ska rota upp en massa känslor och minnen. Hon mår inte bra av det.
måndag, mars 05, 2007
Äh, vad fan
Dags att rycka upp sig. Inte för att jag varit speciellt deppig på senaste tiden- tvärtom har jag varit riktigt glad. Stockholmsresan gjorde mig gott, nästan.
Bortser man från det faktum att jag i princip sov en hel vecka när jag kom hem, hade en kraftig virusinfektion och blivit totalkär i Castor så var det ju en überbra vistelse :) Vill väldigt gärna tillbaka dock, det är så mycket roligare än mitt Växjöliv :P
Under min sjuklingvecka har jag inte alls fått mycket gjort. På onsdagen sov jag och mådde dåligt hela dagen, tittade på Hotel Rwanda och nästan lipade. (Japp, jag lipar typ aldrig när jag ser på film. Senast jag lipade var när jag såg Sagan om Ringen på bio)
På torsdagen orkade jag faktiskt duscha! (Sensation), tyvärr glömde mamma bort att jag existerade så bara min syster fick mat. Evil mammut ^^. Gick ner på stan och träffade Carro, mådde ingen vidare så jag var nog inget roligt sällskap. Köpte nio böcker och drack thé med henne.
Fredagen vet jag inte hur jag över huvud taget överlevde. Släpade mig till komvux och sa "hej jag är sjuk", lyckades på något vänster ta mig till Stenbocken där jag höll på att svimma av utmattning, hämtade mitt schema och gick till Teknikum. När jag var nere vid foten av backen ringer jag Karin och fråga om hon kan köra hem mig, men hon var hemma så det gick inte. Efter en halvtimme kommer hennes pojkvän från Ingelstad och kör hem mig. Hinner knappt lägga mig på sängen förrän jag somnat/svimmat. Vaknar igen runt halvt ett, lyckas få tag på Ann som kör mig till vårdcentralen där jag somnar i väntrummet. Blir plågad av läkaren och hennes studerande (inte den studerandes fel! men jag har fortfarande ont i örat). Läkaren konstaterar att jag har "en kraftig virusinfektion" och jag borde bli frisk om några veckor... (Eh, ja)
Går hem och whinar för Carro, somnar och sover tills det är rätt sent, då äter jag och somnar om. Tror jag leker lite på Yakujo med. Skulle egentligen sett på film med Ann, Carro och Sabina men jag orkade verkligen inte, kan inte förstå hur Ellan vågade åka med mig till TC. (Där jag förövrigt vägrade stanna för alla fjortisar som bara gick rakt ut framför bilen)
Helgen har varit helt okej, spelat The Sims 2 -Djurliv, det är riktigt intressant. Mina djur blev beslagtagna för att Eskil whinade om mat, och det var direkt efter jag fått tillbaka Ina som rymde för att hon inte gillade att jag byggde om :P Stina (mamman) vägrade ta hand om ungen och bara gnällde över att hon ville gå på toa och den stackars pappan fick jobba på McDonalds (okej, snabbmatskedja men för mig är det McDonalds) och ta hand om ungen :P
Ungen blev rätt oduglig men jag tvingade honom göra sina läxor så han blev rätt smart tonåring i alla fall :P Nu är Harald (som ungen heter) ihop med Maud, jag hoppas hon kan flytta in så de kan ta över nu när Rasmus (pappan) gick och dog. Det positiva med att Rasmus dog är att jag fick 17000 simdaler och kan därför köpa tillbaka Ina och Eskil :)
Dessutom har jag en mindre att hålla reda på. (I slutändan var Rasmus rätt odulig, han förlorade, jobb på jobb och bara whinade och åt och badade)
Nu ska jag sminka mig och gå ner på stan för att träffa Carro.
(Dagens kärleksalbum: Bauhaus - mask)
Bortser man från det faktum att jag i princip sov en hel vecka när jag kom hem, hade en kraftig virusinfektion och blivit totalkär i Castor så var det ju en überbra vistelse :) Vill väldigt gärna tillbaka dock, det är så mycket roligare än mitt Växjöliv :P
Under min sjuklingvecka har jag inte alls fått mycket gjort. På onsdagen sov jag och mådde dåligt hela dagen, tittade på Hotel Rwanda och nästan lipade. (Japp, jag lipar typ aldrig när jag ser på film. Senast jag lipade var när jag såg Sagan om Ringen på bio)
På torsdagen orkade jag faktiskt duscha! (Sensation), tyvärr glömde mamma bort att jag existerade så bara min syster fick mat. Evil mammut ^^. Gick ner på stan och träffade Carro, mådde ingen vidare så jag var nog inget roligt sällskap. Köpte nio böcker och drack thé med henne.
Fredagen vet jag inte hur jag över huvud taget överlevde. Släpade mig till komvux och sa "hej jag är sjuk", lyckades på något vänster ta mig till Stenbocken där jag höll på att svimma av utmattning, hämtade mitt schema och gick till Teknikum. När jag var nere vid foten av backen ringer jag Karin och fråga om hon kan köra hem mig, men hon var hemma så det gick inte. Efter en halvtimme kommer hennes pojkvän från Ingelstad och kör hem mig. Hinner knappt lägga mig på sängen förrän jag somnat/svimmat. Vaknar igen runt halvt ett, lyckas få tag på Ann som kör mig till vårdcentralen där jag somnar i väntrummet. Blir plågad av läkaren och hennes studerande (inte den studerandes fel! men jag har fortfarande ont i örat). Läkaren konstaterar att jag har "en kraftig virusinfektion" och jag borde bli frisk om några veckor... (Eh, ja)
Går hem och whinar för Carro, somnar och sover tills det är rätt sent, då äter jag och somnar om. Tror jag leker lite på Yakujo med. Skulle egentligen sett på film med Ann, Carro och Sabina men jag orkade verkligen inte, kan inte förstå hur Ellan vågade åka med mig till TC. (Där jag förövrigt vägrade stanna för alla fjortisar som bara gick rakt ut framför bilen)
Helgen har varit helt okej, spelat The Sims 2 -Djurliv, det är riktigt intressant. Mina djur blev beslagtagna för att Eskil whinade om mat, och det var direkt efter jag fått tillbaka Ina som rymde för att hon inte gillade att jag byggde om :P Stina (mamman) vägrade ta hand om ungen och bara gnällde över att hon ville gå på toa och den stackars pappan fick jobba på McDonalds (okej, snabbmatskedja men för mig är det McDonalds) och ta hand om ungen :P
Ungen blev rätt oduglig men jag tvingade honom göra sina läxor så han blev rätt smart tonåring i alla fall :P Nu är Harald (som ungen heter) ihop med Maud, jag hoppas hon kan flytta in så de kan ta över nu när Rasmus (pappan) gick och dog. Det positiva med att Rasmus dog är att jag fick 17000 simdaler och kan därför köpa tillbaka Ina och Eskil :)
Dessutom har jag en mindre att hålla reda på. (I slutändan var Rasmus rätt odulig, han förlorade, jobb på jobb och bara whinade och åt och badade)
Nu ska jag sminka mig och gå ner på stan för att träffa Carro.
(Dagens kärleksalbum: Bauhaus - mask)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)