Jag kommer sätta världsrekord i sabbade förhållanden. När jag i fortsättningen ska fylla i "vad är unikt med dig", ska jag skriva "sabba förhållanden". (Jag fick just ett sms från Benjamin om att han var i Visby och skulle ringa när han kom hem. Från vems nummer vet jag inte men han måste ha glömt sin mobil hemma...)
I alla fall. Igår var jag på Karins studentfest och som alltid när Carro och jag umgås bar det senare av till en affär i jakt på kinderägg. Denna gången var det suparkonsum nere i stan och de hade naturligtvis inga. Istället köpte jag lite naturgodis och en dubbelnougat.
Ringde Benjamin och pratade länge med honom, samtidigt som jag ät min nougat, fast jag snart skulle lägga mig. Det kan inte sluta annat än dåligt. Av en sockeröverdos blev jag irriterad på att han skulle åka och hämta sin syster. Eller, natuligtvis blev jag inte sur på att han skulle det, jag blev sur på sättet han sa det på. Alltså la jag på fast jag var sur, somnade sur, väcktes av mamma och fortsatte vara sur, somnade om och vaknade på helt fel sida. Gav stackars Benjamin en oförtjänt utskällning om att han var en dålig pojkvän. Vilket jag absolut inte tycker, men jag vaknade upp med en extrem ångest, saknad och ett hjärta som slog i otakt. Jag mådde dåligt, både fysiskt och psykiskt, hade bryta-ihop-känslor och svimma-känslor och fumlade runt i köket utan att hitta något ordentligt att äta. Pressade i mig två mackor, drack en mun té och cyklade till jobbet. På min rast cyklar jag hem igen, lagar mat och går och lägger mig en timme för att få bort den obehagliga känslan av att allt bara snurrar och man kommer svimma. Somnar fort och vaknar bara ibland av att jag dreglat ner kudden för mycket. När väckarklockan ringer stiger jag upp, äter lite nötter, kanderade mandlar och den sista biten nougat som jag lyckades spara... Plötsligt mår jag utmärkt, är glad igen, pigg och rätt pepp på att jobba.
På jobbet läser jag en bok som heter Sockerbomben och är en bok om sockerberoende. Och det handlar inte om beroendet "åh, jag köper typ godis varje dag, jag är beroende" utan om ett beroende som jämställs med narkotikaberoende eller alkoholberoende.
Det läskiga är att ju mer jag läser, ju längre vi kommer in i boken desto mer känner jag igen mig. Inte på beskrivningen beroende men på missbrukare och det är så jävla obehagligt. Jag beter mig precis som en sockermissbrukare med alla dess negativa konsekvenser, har samma känslor, tänkande, ursäkter...
Tanken blir: Fan! Jag är sockermissbrukare... missbrukare! Och sen tänker man: Nejdå! Jag är ju inte tjock det är bara tjockisar som är missbrukare. Tills berättelsen om kvinnan som var sockerberoende och bara åt frukt kom. En smått undernärd kvinna som alltid hatat godis men som var besatt i söt frukt.
Min mamma sa till mig för någon dag sedan att jag har konstiga matvanor för jag kan svälta mig själv och jag kan hetsäta som om jag aldrig sett mat förut.
Man kanske borde göra någonting åt det?
