(Jag bloggar alltid för långa inlägg så nu delar jag upp det lite)
Till att börja med var detta inte en semster, inte i sann bemärkelse. Jag var där som personlig assistent och min uppgift var att assistera henne i bästa möjliga mån.
Att hon sedan inte behöver allt för mycket assistans och att vi båda är extremt likasinnade hör inte hit. Mina föräldrar är extremt stolta över mig dock (och mina arbetspolare extremt avundsjuka). Inte nog med att jag var på Irland, jag fick betalt för det också. Och det är inte lite vill jag säga. Det här är nog en månad då jag kommer tjäna lika mycket som en med 100%.
Somrar kan vara underbara.
I alla fall torsdagen fick kanske inte den bästa starten. Jag la mig redan vid tio på onsdagskvällen men lyckades aldrig somna. Mina föräldrar var (som vanligt) extremt respektlösa och höll mig vaken väldigt länge, jag bråkade med Benjamin och hotade väl smått med att han inte kommer ha en flickvän efter resan om han inte blev mirakulöst mycket bättre och räddade situationen. För just då var han världens sämsta pojkvän. Eftersom vi alla vet att Benjamin egentligen är världens bästa, räddade han naturligtvis hela situationen och tröstade en gråtande mig. (Jag hade sönder min cdspelare som jag lyssnade på för att lugna ner mig och kunna somna. Och så var jag extremt ledsen och frustrerad, jag behövde gråta men jag har svårt för det)
När vi la på var jag glad igen och runt två-tiden somnade jag gott.
Tyvärr ringde min väckarklocka vid 04 för att jag skulle stiga upp, kände mig illamående och ville helst bara dö. Åt havregrynsgröt med sylt till frukost, fixade med det sista och stack till jobbet kvart över fem.
På jobbet flängde jag som en virrpanna för att försäkra mig om att inget var glömt och att allt var fixat och donat. Stressade ner till tåget med dubbel packning + rullstol, hade en astråkig resa och ville helst bara sova.
Vi åt mackor i väntan på flygbussen, jag klagade på att de nya, moderna bussarna inte ha rullstolsramp så vi fick krabba som fan för att komma på, irrade runt på Sturup innan vi lugnt kunde sätta oss i gaten och lyssna på två fjortisar och skratta åt småbarn.
Tio minuter efter det att flyget skulle ha lyft ankommer flygplanet och de som ska kolla våra kort kommer. Eftersom vi är så fantastiskt överlägsna ställde vi oss inte ens i kön. Dels för att vi inte visste var vi skulle stå och dels för att det kändes onödigt. Så fort de kom gick en mamma fram till dem och sa "De med barn har väl förtur?" som om det vore en självklarhet. Biljettkontrollanten tittade lite på henne och sa att det hade de inte. Mamman blev då sur, tittade på den långa kön och sa skadeglatt "Aja, jag är ändå först!". Hade lust att säga "Tänk om planet lyfter utan henne :O" men det gjorde jag inte.
Sedan kom det en kille, tog tag i rullstolen och började köra den mot planet. Ni kan ju gissa vilken morsa som klagade högt och undrade om inte de också skulle få stiga på. Biljettjejen blev irriterad och fräste "nej inte ännu, de måste få kliva på först". Jag har sådana previlegier :P
Väl framme i Dublin var det rätt förvirrat, jag såg inte vad som stod på tavlor, bussar, husväggar eller något över huvud taget. Så jag tog på mig glasögonen, hittade informationsbyrån, tog reda på vilka bussar vi skulle åka, snubblade runt och hade mig innan vi kom på bussen. Det ösregnade men min hjärna var på tok för slö för att registrera något alls. När vi hoppat av första bussen kom problem två, hitta gatan som enligt kartan heter Aston QY. För det fösta visste jag inte var vi var, för det andra visste jag inte hur man uttalade QY. Och, det är inte som i Sverige, gatunamnen står inte på varenda hushörn. Gatunamnen står när gatan börjar och aldrig annars. Alltså gick vi fel, välidgt fel.
Tack vare en vattenpöl och en vänlig irländare (det fanns det gott om <3) fick vi tillsist både vägbeskrivning och uttal på QY (Quay typ "kee"). Och vi kunde komma på bussen som hade en ytterst häftig ramp. Den var automagisk och sa "Warning, wheelchair ramp opening", det lät häftigt. (De hade mycket pratande saker på Irland, hissar, bussar, dörrar, affärer...)
Checkade in på hotellet och blev förundrade över att alla klockor gick en timme fel. Efter mycket om och men insåg vi dock att Irland helt enkelt ligger en timme efter i tiden :P
Efter lite rumsbyte (vi fick inte ett handikappsanpassat rum först, det hade blivit fel i bokningen) och annat krabb tog vi bussen in till stan igen (och undrade om den där kvarten inte var lite väl lång) svältåt på Burger King vars vegetariska hamburgare inte alls ser ut som i Sverige. (Vi åt en i Malmö innan tåget hem för att jämföra :P)
00.00 svensk tid damp vi i säng och somnade.
