(Här kommer då fredagen)
Fredagen började redan klockan åtta av att vi vaknade. (Jag hade vaknat en gång vid sex för att konstatera att vi ligger fortfarande en timme efter gällande klockan). Hotellfrukosten var något förvirrad, för det första fattade jag inte riktigt vad som fanns, hur brödrosten fungerade eller hur jag skulle klara av att bära allt. Jag var lite besviken på att det fanns så lite att äta, frukosten var ändå något som det skröts om. Kökspersonalen var dock snälla, hjälpte mig rosta bröd, hämta thé och sylt och visade mig var det fanns yoghurt, smör, ost och inlagd frukt. Vi tittade lite på den varma frukosten med och kom fram till att det enda vi kunde äta var äggröran.
Så vi åt vitt bröd, jordgubbsylt, apeslinjuice, thé och äggröra som smakade vatten. Irländare är bra onyttiga :/ Det hade funnits någon form av kakor, för vi såg allt smulorna! Men de var slut :(
Efter att ha ätit oss mätta skulle vi ta bussen in till stan och i receptionen sa de att bussen enbart tog jämna mynt. Så, det var bara till att växla och trots att bussen kostade 1.80 € gav hon mig bara 2 €-mynt... (Detta spelade dock ingen roll, för vi fick åka gratis in till stan)
Vi hade bestämt oss för att först gå till Henry Street, gå runt och titta i butikerna där, sedan gå till Powerscourt och vidare till Grafton Street och slutligen till Dublin Castle och om vi hittade Bad Ass Café var det en självklarhet att vi skulle dit. Problemet var bara att vi inte visste var det låg.
Trots att morgonen var vacker så öste regnet ner när vi väl var nere på stan och det slutade inte riktigt. Vi gick in i alla okända butiker vi hittade (det fanns H&M) men det fanns inget sevärdigt. Alla kläder är i princip som hemma i Sverige så det kändes meningslöst att över huvud taget titta. Jag hittade ett väldigt snygg linne på en skyltdocka men det var bara där jag hittade det. Så vi gav upp och gick till en skivbutik istället. Eller faktiskt, vi gick in i en hel del skivbutiker innan vi hittade vad vi letade efter: Sinead O'Connors nya skiva Theology.
När skivan var köpt gick vi till Bad Ass Café som vi av en händelse sprang på och åt mat. Det var väldigt god mat och när vi ätit oss äckelmätta går en av servitriserna förbi oss med en stor bit chokladig kladdkaka, glass och chokladsås och jag ville bara sträcka ut handen och rycka åt mig brickan, det såg så gott ut men jag var så mätt! En annan servitris kom och frågade "Are you done or just taking a break?", min omsorgtagare började skratta och jag gav henne min "vad?"-blick, hon sa då "hon frågade om vi var klara eller hade rast! :D".
Vi letade upp Powerscourt men fann inget, det var bara litet och konstigt. (Jag slog just upp det och upptäckte att det finns allt möjligt, så hade vi bara letat lite till hade vi nog funnit det).
Alltså: Vidare till Grafton Street där det intressantaste var två levande statyer.
Så vi gick bara igenom det, kom tillbaka på O'Connel Street, vände och gick åt andra hållet, jag kisade på en byggnad för att försöka lista ut om det var slottet (som ska ligga i närheten) eller om det var något annat. Det var Trinity College, så på med glasögonen och så virade vi runt ett tag till. Efter en stund letade vi fram kartan och försökte lokalisera oss. Då kommer det fram en man och frågar om vi vill ha hjälp. Jag säger "Oh, yes, we are looking for the castle". Han tittar lite oförstående på mig och jag skäms som fan, jag har alltid hatat att prata engelska (egentligen gillar jag bara att läsa på engelska eller höra engelska). Jag försöker nervöst förklara att det är slottet jag vill hitta. Till sist förstår han vad jag menar och säger "Ah! You mean the castle?" (detta uttalas som "kastle" väldigt fort och grötigt, ungefär som om man mummlar fram det högt för att man inte vill säga det. Jag kände mig ännu dummare för jag har fått lära mig att det uttalas "kaaastell"). "Oh, you are miles away! Turn around and go straight forward for half a mile or so, then ask again". Jag tackade och vi gick. Mitt problem nu var att jag inte visste vad en mile är i meter. Så jag chansade på en megasumma (2.5 kilometer för att vara exakt). När vägen tog slut helt och hållet svängde jag lite höger och blev överlycklig. Rakt framför oss stod en stor, ståtlig slottliknande byggnad och jag var tvärsäker på att vi äntligen hittat rätt. Lyckliga går vi runt byggnaden för att kunna komma in med rullstolen, vi tar några glada kort och försöker hitta hur man går in i slottet. Vi finner två kvinnor som talar om att St. Patricks Cathedral är stängt för dagen.
Inget slott med andra ord. Besvikna går vi därifrån och tittar på kartan igen. Vi upptäcker att vi trots allt inte är så långt ifrån slottet, bara några få gator. Så, iväg igen (japp, åt fel riktning) och efter en och en halv timme ser vi en ny stor slottliknande byggnad. "Här måste det vara! Det kan ju inte finnas hur mycket kyrkor som helst!" säger jag och går dit, ta kort på stället och går in. Då upptäcker vi, förutom att det var överbelamrat av tyskar, att det var Christ Church Cathedral. Vi virrar runt lite till och till sist tittar jag upp på en husvägg och läser "Castle Street". Det var det vackraste ord jag någonsin läst denna regniga midsommarafton.
Lite längre ner på gatan ser vi då slottet. Stängt. Naturligtvis. De stängde fem minuter innan vi kom dit.
Eftersom vi var blöta, trötta, kalla och småhungriga gick vi tillbaka till bussen. På vägen stannar vi på ett café dit vi gått in tidigare under dagen, precis innan vårt slottletande började och dricker var sin jättegod varm choklad. Vi satt med blicken på gatan vi kom ifrån och jag konstaterade lite sorgset att caféet låg på gatan under slottet. Ut i ösregnet igen, på närmsta buss tillbaka till hotellet, bytte kläder, la in skorna i badrummet med handdukar i sig så de inte skulle krympa och så la vi oss och läste jag läste Dune medan hon lyssnade på sin skiva.
