Mina tankar är ologiska, irrationella, omogna, konstiga och oftast fel. Ändå tänker jag dem, konstant. Hur kommer det sig? Varför tänker jag tanken "om jag bara svänger lite lite med ratten, då smäller jag rakt in i trädet och jag finns inte mer..." Varför fantiserar jag om att susa ner för en backe på min cykel och krocka hårt med en lastbil? Hur jag än försöker styra mina tankar stretar det mot banan om att tänka tankar på döden. Min död, andras död. Kroppsliga, själsliga.
Kanske är det så att alla tänker sådana tankar för att man vet att de aldrig kommer hända. Man kommer aldrig svänga för mycket med ratten bara för att man kan och man kommer bromsa i backen och lastbilen kommer väja och du kommer bara få ett skrapsår.
Men varför testar jag? Varför drar jag lite extra, en liten, liten mikrosekund? Vill jag känna den återkommande kontrollen, vill jag testa hur långt jag vågar eller vill jag verkligen kolla om mina tankar stämmer?
Jag är rädd för att dö. Jag är rädd för att krocka, rädd för att bryta armen, för att ramla och för att få småsår. Stora sår med för den delen. Jag är rädd för sjukhus, för läkare, för diagnoser och för behandligar. Det är därför jag aldrig ringer läkaren fast jag säger att jag ska det. Jag har hellre ont än att få en medicin. Smärtan kan jag hantera någorlunda men vad händer om jag blir sjuk av medicinen? Om jag bara kan ligga i sängen och göra ingenting?
Varje gång jag tittar på cyklister förundras jag över hur de kan släppa allt och bara rulla ner för backarna, är de inte rädda? Varje gång jag närmar mig en nedförsbacke trycker jag på båda hand- och fotbromsen det hårdaste jag kan och sniglar mig ner för backen. Jag går faktiskt fortare ner för en backe än vad jag cyklar. Jag är livrädd, så fort jag släpper lite på bromsen tycker jag det går för fort och jag ser ett skräckscenario framför mig om hur en bil kommer från sidan, vi kolliderar och jag ligger på marken i en pöl av blod. Eller så fastnar ett skosnöre eller ett byxben i kedjan och jag släpas mot den hårda asfalten. Jag minns fortfarande känslan när jag som liten släpades ner på en backe från en cykel och hur jag haltande, blodig och totalt sönderskrapad gick hem och mamma ställde mig i badkaret och duschade rent alla mina sår och jag gick till skolan som en mumie.
Hur orkar folk?
