Jag har inte riktigt grepp om när saker och ting hände. På lajv tappar man lätt tidsbegreppet men jag ska försöka skriva allt så sammanhängande som möjligt. Det kommer säkert bli så att jag lägger en händelse på en dag den inte inträffade, men det beror på att jag inte minns när den hände. Jag väljer att nämna alla vid deras riktiga namn, för att underlätta det hela.
Tisdagen: Jag började med lajvförberedelserna runt elva, packade om bilen, satte dit kontrollnummer på släpet, gjorde en utvändig kontroll av bil och släp, surrade last, åt mat, körde och hämtade Becky och de prylar som fanns hos henne och ytterligare några prylar hemma hos Frida. Sen åkte vi och hämtade militärtältet och jag fixade så att min behörighet i Biologi B blev giltlig. Irrade runt för att hitta till lajvområdet (de glömde sätta ut skyltarna under hela lajvet :P) och hade en väldigt bumpy road tills vi kom ända till alvklippan där vi skulle bo. Körde fel på de små vägarna och vi kan ju säga så här: Jag är urusel på att backa med släp. Repade lacken på bilen (dock inte det jag trodde jag gjort, det var pappa) och råkade förstöra en sak på släpet. Men men, tillsist kunde vi dumpa av grejerna, vira presenningen (stava?) runt och binda fast allt med repet. Vi fick hjälp med att bära upp militärtältet och sedan satte vi två själva upp det. Becky och jag var väldigt stolta över oss själva, även om det satt väldigt löst. Klockan var runt 23 när vi kom fram till Sjuhalla där vi skulle sova över.
Onsdagen: Vi steg upp redan vid åtta, ingen tid att förspilla. Packade in det som fanns i Sjuhalla, åkte och hämtade massor med halm som var jättesvår att surra fast på ett stabilt sätt och körde sedan för att hämta ett mongoliskt tält som enligt uppgifter tog 5 timmar att sätta upp. Och då var de som ägde tältet erfarna :P. Vi fick packa om en hel del för att få plats med det och hade vi blivit stoppade av polisen tror jag vi hade fått lämna en del vid vägen. Vi var minst sagt överpackade. Tillbaka till lajvområdet i vad som kan kallas för en dödsfärd, missade en skarp sväng och fick panikbromsa. Bella skrek och grep tag i alla lösa delar hon hann och Becky kramade om sin valp, medan jag fick en rejäl smäll av skyddsgallret som slog i min axel och en missnöjd Tuffi som ansåg att jag rörde mig för mycket när han låg i mitt knä. Men men, vi kom ju fram levande så :D Dumpade av alla saker igen, tog loss släpet, hjälpte till att bära upp alla miljoner prylar vi hade och körde sedan in till Ronneby för att handla mat till alla 14 personer som skulle delta. Budgeten på 100 kr/person spängdes direkt och jag fick fixa så att vi hade pengar till nästa gång vi skulle handla. Vi ägnade resten av dagen till att fixa iordning i lägret så att det blev så in som möjligt. Dessutom bäddade vi våra sovplatser och av någon anledning blev min säng överbäddad... Jag löste detta genom att helt enkelt lägga mig där min plats skulle ligga och vägra flytta på mig. Somnade hyffsat tidigt eftersom jag varit igång hela dagen och skulle upp vid sex på torsdagen för att hämta Edvin i Tingsryd.
Torsdagen: Lajvet börjar klockan 00.00 men alla var trötta av alla förberedelser så det hände inget under natten. När jag steg upp vid sex var jag däremot tvungen att vara in-lajv, så det var bara till att limma på öronen och sminka mig. Enligt tradition ösregnade det och när jag var framme vid bilen två timmar senare (varav en ägnades åt att gå till bilen) var jag genomdränkt och strimmig i ansiktet av sminket som runnit av. Körde lite halvgalet eftersom vi redan var sena till Edvin och jag inte hade hans nummer. Vi hann nog inte mer än torka förrän regnet behagade titta fram igen och dränka oss ytterligare en gång. Fördelen med regn är att inte så många är ute då, vilket gör det smidigare att smyga in på lajvområdet utan att allt för många upptäcker en, nackdelen är att lajv har en tendens att stanna av bara för att det regnar. Vilket ger en massor med dö-tid och svårigheter att hålla sig inlajv. Speciellt när man är en nära grupp och bor väldigt avlägset. Men vi slog ihjäl en del regn med sång, musik och vattenpipsrökande (för de som rökte). Efter ett tag tröttnade jag på regnet, jag var den enda som inte fick någon frukost eftersom jag körde och hämtade Edvin, så jag klampar ut i regnet och börjar försöka få igång en eld. Det har slutat ösregna och duggar mer, men det var lika svårt att få igång en eld för det. All ved var blöt, även den vi lagt under tak, eftersom taket börjat läcka :/ Dumma granris till att hålla dåligt. Nåja, det blir mat till slut och alla är glada. Regnet upphör dessutom och jag finner ett nöje i att diska: sjövattnet är varmare än luften och det kändes så härligt att värma sig i vattnet. (Även om det var korkat).
Edvin försvinner i några timmar efter middagen och efter mycket om och men ger sig alla soldater iväg för att leta efter honom. Han kommer tillbaka två minuter efter det att den sista gruppen soldater gett sig iväg, i extas över allt han ”upptäckt”. Lite off undrade han om det var dåligt att han gick, det stod i hans intrig och därför hade han gått. Becky och jag var överlyckliga och menade på att det var skitbra, något hände ju! Kapten (Elsa) var inlajv minst sagt inte road över situationen och straffade Edvin med piskrapp för att han gått iväg utan att meddela henne. När han lugnat sig lite och prästinnan gett honom en smärtstillande dryck som skulle påskynda läkningen lite, satt han och ritade av de växter han hittat och berättade om sitt äventyr. Han berättade att han hittat orchernas läger och satt en blomma på deras döskalle som de hade utanför sitt tält. Han upptäckte även en blomma som han bara hittade runt deras tält. Efter mycket tänkande gav han blomman namnet Orkidé (ja, dålig humor is the shit). På senare på eftermiddagen/tidig kväll blev det oroligheter nere i ena byn och vi blev ombedda att hjälpa till. Kapten valde att svara på människornas böner och soldaterna gav sig iväg ner till byn och skrämde bort orcherna. Det räckte med att de visade sig för att de skulle lämna byn för denna kvällen. Lite senare kommer de och hälsar på oss, de slår sönder en del av pallisaden och härjar rent allmänt medan en av orcherna försökte räkna oss (antagligen för att avgöra hur stor hot vi var, de kunde dock inte räkna oss alla och missuppfattade vårt antal totalt, det fick vi reda på efter lajvet när vi pratade med dem :)) Adam sköter det hela med att säga ”det är människor ni vill åt, gå till människobyn där borta”. När vi var ”färdigräknade” gav de sig lugnt av. Vi kunde pusta ut och sjunga resten av kvällen/natten
Fredagen: Efter frukost ger sig jag, Becky, Anni och Lisa iväg till ”huvudstaden” för att handla mer proviant och lämna prästinnan hos mer erfarna helare, då hon var mycket sjuk av att ha förlorat sitt halsband. (Offlajv var hon dödsförkyld och åkte hem) Vi släppte av henne nere på stationen i Ronneby, körde världens mest mysko runda för att komma till Maxi och började leka. Anni hoppar i kundvagnen och drar åt sig allt hon hittar som ett litet barn, Becky har full mundering med vapen och rustning och vi drog nördiga lajvskämt med varandra och pratade om roliga lajvhändelser och annat. Vid fruktavdelningen kommer det fram en kvinna till oss och säger ”är det inte fusk att åka till Maxi och handla mat när man lajvar? För det är väl det ni gör?” och vi svarade: ”Äh! Vi är ju på värdshuset och handlar proviant ju ^^”. Resten av Maxi tycktes dock inte veta vad lajvare var, för de tittade konstigt på oss. (Eller, de tittade konstigt på 3 stycken 18 – 20-åriga tjejer som utklädda går runt och leker och är överförtjusta över kinderägg)...
Väl tillbaka inlajv får vi veta att prästinnans smycke är återfunnet och en del av vår gruppintrig är löst. Vi börjar rätt snabbt med maten eftersom den tar flera timmar. Jag och Edvin rev sjukt mycket rotfrukter som vi senare blandade med mjöl och ägg och gjorde biffar av. Tanken var att vi skulle göra biffarna först och sedan stecka köttet, för vegetarianernas skull, men det blev inte riktigt så. Vi fick nytt besök av orcherna, de slog sönder lite mer pallisad och så hade de med sig en tolk som kunde framföra deras krav.
Adam: Vad vill ni? Människobyn ligger åt det hållet *pekar* det är dem ni vill komma åt inte oss.
Orchen enlig översättaren: Vi vill ha sprit, blod och fula kvinnor att göra vackra barn med
Adam: Sprit och blod kan ni få i människobyn! Här är vi alla vackra och tänker inte ge er några av våra kvinnor.
De accepterade sitt öde och anföll byn istället. Vi halvsov oss igenom oroligheterna i byn, men fick ingen ytterligare påhälsning från orcherna. Aggan som spelade paranoid av skogen gav oss många goda skratt och skämt och han var duktigt rädd när han helt plötsligt ser en annan alv stå två meter ifrån honom, utan att han hört ett ljud. (De var jävligt duktiga på att smyga!)
Lördagen: Jag säger bara: stackars människobarn. I ur och skur kom han till vårt läger för att bli undersökt av kultursystrarna och svara på konstiga dumma frågor. Han fick dessutom svara på dumma frågor och blev omdöpt till Heppling. Han bekräftade alla våra teorier om att männen var dummare än kvinnor och hundar, att de föddes i små hus (fågelbon) och gillade pinnar och hade det och skrik som statusuttryck. Han fick dock massa belöning i form av nötter, russin, mandel, chokladbollar och annat gott, så jag tror han trivdes hos oss :D
Det regnar periodvis och vi myser inne i mongoltältet med musik, sång och vattenpipa, såklart. När det slutat regna så mycket går jag ut för att kissa, känner då att det inte regnar så mycket och väljer att ge mig ut på ett äventyr: hitta människan jag enligt intrigen är kär i och spana på honom. Klampar runt i skogen, slår mig på stenar, rötter och trampar på stickor och barr, har så ont i fötterna där jag planlöst irrar runt i skogen att jag knappt kan koncentrera mig. Kaxar mig lite mot en människa innan jag ger upp och börjar gå på stigen istället, vilket gör ännu ondare eftersom det ligger en massa lösa stenar överallt som man hela tiden trampar på. Går runt lite i byn innan jag ger upp och bestämmer mig för att leta i den andra byn. Påvägen tillbaka möter jag halva min grupp och kaptenen frågade vad jag hade för ärende i byn. När jag tittar ner i marken och skamset svarar ”ingenting”inser hon att jag gett mig av utan tillåtelse och frågar mig om jag inte lärt mig av vad som hände Edvin. Hon ber mig gå tillbaka till lägret och vänta på henne. Upprorisk som jag är struntar jag i detta och smiter till den andra byn, men vänder rätt kvickt. Hinner tillbaka innan Elsa, vilket var lite synd, ville se hur hon spelade mot mig om jag kom tillbaka efter henne. De andra hade inget märkt över huvud taget utan frågade om inte de andra också skulle komma snart.
I alla fall, jag slapp piskan, istället fick jag påbörja min soldatutbildning. Elsa spände sin pilbåge, visade mig hur man skulle hålla pilen, drog åt och sköt iväg en pil långt åt helvete. Hon avslutar det hela med:
”Såg du? Så bra, då kan du hämta pilen”. Sedan sköt hon pilar efter mig så att jag arbetade hårdare under press och tvingade mig springa efter varje pil. Och det var inte så att hon sköt medan jag hämtade de andra nedanför kullen, nej, hon väntade tills jag nästan var uppe innan hon sköt iväg nästa och bad mig hämta den. Sen fick jag skjuta och hämta mina egna pilar. Och hennes. Det blev en hel del springande och ännu fler sår på fötterna, men det var väldigt roligt. Elsa var både in och off väldigt imponerad av hur snabbt jag lärde mig att sikta och skjuta. Vi åt lite mat innan Bella skulle ge mig svärdsträning och vi var in ett tag, sedan insåg vi att vi inte kunde någonting och började offa och flumma istället. Men kul hade vi och vi boffrade lite på varandra.
Efter en stunds tränande började jag steka köttfärs för att bli av med allt. Då kommer de: orcherna. De omringar oss på ett smidigt sätt och vi lyckades inte lokalisera dem ordentligt, trots deras klirrande utrustning och svartiska rop/befallningar till varandra. Samtidigt kommer det upp fyra människor som gömmer sig bakom ett träd, skräckslagna. Vi vägrar dock inse att de är fega som får utan ger dem vapen och tycker de ska hjälpa till att försvara oss. Innan vi vet ordet av det har de slagit sönder halva vår pallisad och anföll oss från alla håll och kanter. Alla sprang runt totalförvirrade och jag blev anfallen av två orcher samtidigt. När ena lägger armarna om mig tuppar jag av. (inlajv alltså). De ställer sig i en ring, tjuter segertjut och dansar. Hela gruppen är nergjord. De käkar lite köttfärs och verkar nöjda och glada. En av dem tar dessutom lite nyfiket i en grönsak och smakar. Reaktionen blev att han spydde och kastade maten på mig. När de gått springer Frida och Becky ut ur militärtältet där de gömt sig med hundarna (man får inte anfalla om det finns djur ute, eftersom det är stressande för djuren och hundar kan anfalla eftersom de inte vet att de är på lajv, det enda de ser är att deras matte/husse blir anfallen). De gråter och skriker i panik och ångest över att deras vänner/släktingar är svårt skadade eller döda och bär in oss i mongoltältet. Noah som bara blev nockad då han skulle kasta magi på orcherna kvicknade snabbt till och hämtade en helare som helade de skadade. De döda kunde hon inte göra något åt.
Vi var rätt sura, de skadade kunde inget göra förrän dagen efter så vi blev sittandes i lägret och offade. Vi hade eldshow för människorna som ”hjälpte” oss vid orchattacken och pratade till klockan fem på morgonen :O
Söndagen: Vi hinner inte göra så mycket, sminka oss och gå ner till ena byn innan avblåsningen sker. Vi ville snitta någon (eller jag ville ge honom en offentlig avrättning) men han var hemskickad/befann sig på offen. I alla fall, det blev en del posande för alla som ville ta kort på oss i de båda byarna innan vi börjar packa ihop och jag kör runt för att lämna folk och saker. Kommer hem runt sju/halv åtta, äter, duschar, badar och duschar igen. Ringer Benjamin och somnar efter typ 20 minuter. Sedan sover jag sött till nästa dag.
