Mamma och pappa tyckte synd om mig för att jag skulle bli tvungen att sita ensam hemma på påskafton och ändå tvingas hålla mig vaken eftersom jag skulle hämta mina föräldrar när påskfesten hos deras vänner var slut.
Alltså fick jag följa med. Först var det tänkt att det skulle vara mamma, pappa och Ellan som skulle gå på festen, men Ellan stack till Åryd (eller, jag körde henne). I alla fall, detta gjorde att jag först var placerad vid "barnbordet" i källaren men jag kände att jag var lite för gammal för max 15-eliten. Så jag blev uppflyttad till "vuxenbordet".
Innan middagen var färdig att serveras samlades alla på altanen för att röka. Ointresserad av denna sysselsättning satte jag mig vid bordet och började läsa i ett exemplar av Illustrerad Vetenskap som jag hittade. När det sedan var dags för middag och konversationerna verkligen drog igång kände jag mig enormt malplacerad. Jag hade ingenting att komma med, eller, jag ville inte ha något att komma med för jag tyckte deras samtalsämnen var antagligen: 1) Ointressanta 2) Direkt korkade.
Bland annat pratade de om den enorma katastrofen det låg i att köpa NAB istället för riktig öl. De skrattade åt minnen och misstag där man antagligen köpt eller nästan råkat köpa NAB. Självklart var det en extrem tur att det misstaget inte gick att göra i Sverige, för här kunde man ju åtminstonde köpa folköl i livsmedelsbutiker.
(Jag måste be om ursäkt över att jag är den enda vuxna i hela min värld som inte tänker som en fjortonåring när det gäller alkohol)
Helt plötsligt handlar det som hur synd det är om alkoholister och att alla kan hamna i det och det blir en dålig stämmning. (Det kanske inte är så "helt plötsligt" med tanke på föregående samtalsämne men mellan dessa två samtalsämnen ligger det en diskussion i barn, mopeder och körkort)
Man börjar klaga på det samhälle som inte vårdar de som är så beroende att de dricker alkogel och äter skokräm för att kunna stilla sin abstinens.
Detta är samma samhälle som innehåller de där konstiga varelserna nykterister som kan förstöra en hel fest för att de tackar nej till en nubbe, för då känner ju alla andra att de också måste tacka nej och så blir det extremt pinsamt för han som ville bjuda.
Ibland har jag verkligen lust att skrika på folk för att få dem att inse hur paradoxala de kan vara. Men alla alkoholister sitter på Linnéparkens bänkar, icke att förglömma.
När alla ätit klart förflyttade männen sig till vardagsrummet och jag fick tyst genomlida timmar av prat om jobb, cancer, folk som är döende, sjukdomar, barnuppfostran, gemensamma vänner som fyllt 50, utlandsresor på våren när bara oldies reser, barnafödande, katastroftänkande, allvarliga barnsjukdomar, processtänkande...
Samtidigt fick jag välja mellan detta och att försöka koncentrera mig på något samtidigt som fyra pojkar springer runt och leker.
Det hände en mindre rolig grej med som mamma tyckte att "men Felicia kan köra och ordna upp det".
Felicia fixar trasiga familjer är inte en helt självvald roll...
