Idag tänkte jag skriva om min bror och FF XII, men sedan kom min mamma hem och det hela förändrades.
Jag skriver om min bror ändå, vi börjar från början:
Jag steg upp vid tiotiden idag, klädde på mig, åt en gräddbulle till frukost och drack ett glas juice (ej god kombination), "tittade" på tv, borstade tänderna och bestämde mig för att duscha.
Klockan var väl runt elva/halv tolv när jag bestämde mig för at duscha, och kanske runt tolv när jag verkligen gick och duschade. Jag är en ytterst svårmotiverad människa.
I alla fall, färdigduschad och med snygg frisyr (min skönhet är ju enastående och bör nämnas) sätter jag mig i soffan och tittar på ett avsnitt av Luftens Hjältar, sanningen är den att jag kämpar för att hålla mig vaken.
Då kommer min bror hem. Han klagar på värmen med diverse svärdord och slänger sig i soffan. Jag som helst av allt bara vill sova frågar om vi ska spela lite Final Fanasy. Han nickar och jag flyttar till den bakre fotöljen så han kan sitta i min.
Och där sitter jag, halvkisandes varje gång det är text eftersom jag inte ser så bra och bara tittar. Orkar inte göra någonting, inte sova, inte läsa, ingenting.
Emellanåt möter han en svår fiende eller en boss, och då börjar det, hans svärande. Jag suckar mest och frågar mig själv om han verkligen inte inser att det är hans fel att han dör hela tiden, inte spelkaraktärernas, men det gör han inte, tydligen.
Och så slog det mig att jag aldrig, och då menar jag aldrig mött en kille som tagit sitt spelande som just ett spelande. Varför skyller de alltid på gubbarna?
Jag har blivit arg på min spelkaraktär en gång, det var när jag spelade Tomb Raider 3 och jag hoppade och missade plattformen så jag ramlade ner och dog. Då sa jag "jävla kärring".
Och när jag lyckades tjata till mig att spela, då tog han över när det gick för bra för mig. Eller så la han sig i och störde min koncentration. (Och nej, jag menar inte att jag är bättre, men vi har olika taktiker och oftast fungerar min bättre, tills jag klantar till mig och dör :P)
Hur som haver, mamma kom hem och där förlorade jag mitt humör.
Det första hon gör är att börja tjata.
Hon åker i alla fall tillbaka till jobbet efter en halvtimme och min brors och mitt humör stiger igen och vi fortsätter ivrigt vårt spelande. Eller, hans spelande, jag tittar ju bara på.
Hänger upp lite tvätt, plockar in lite i diskmaskinen och startar en ny maskin med tvätt, innan jag sätter mig framför tv:n och tittar på Jens spelande igen. Har insett att jag har järnbrist eftersom jag är sjukt suger på saker som innehåller mycket järn och protein. Har velat käka ägg och linser konstant. Så när mamma kom hem gjorde vi pasta med persiljesås så jag fick i mig lite järn, ska ta en järntablett av Jens med, så kanske jag är mindre trött.
I alla fall, så fort mamma kom hem igen försvann mitt glada humör och ersattes av ett irriterat humör, så ni kan ju själva räkna ut att det snart blev bråk.
Eller bråk blev det inte, jag svarade så tydligt irriterat och "dra åt helvete"-aktigt jag kunde att hon suckade emoaktigt och höll käften. Men jag kände så starkt att jag var tvungen att gå där ifrån för att inte börja skrika på henne.
Nu måste jag tyvärr ner igen, för snart är det Plus! och Kobra och det tar ju honom typ en halvtimme att hitta en savestone så det är lika bra att börja tjata.
Jag är fan för arg för att kunna blogga som jag önskar...
