Igår mådde jag faktiskt rätt okej. Var var starkt beslutsam åt att verkligen ta tag i mitt liv, rota upp mina intressen igen, gå med i facket eftersom jag faktiskt bryr mig om min och andras arbetssituationer, ladda ner massa Kobraavsnitt som jag missat på grund av Ellan som verkligen hatar programmet, läsa böcker, plugga matte, tvätta, städa...
Men så kom jag på natten fram till i min frustration att jag verkligen, verkligen hatar mig själv. Jag hatar den jag blivit och den jag är. Jag hatar att jag tappat bort så mycket av mig själv, jag hatar att ingen, ingen som verkligen känner mig kan säga att jag inte förändrats. Jag hatar att folk uppfattar mig som en människa jag inte kan förstå var de hittade den.
Jag hatar att jag ligger ensam på nätterna och återupptas av allt det jag trycker undan dagtid.
Så jag gjorde det som kändes bäst just då: Jag grät, länge faktiskt. I vanliga fall slutar jag efter någon tår eftersom jag låser mig igen, men inte denna gången. Och ju mer jag grät desto mer började jag hata mig.
Det handlar inte om att ingen i min familj visar att de älskar mig, jag vet att de gör det, och jag vet att mina vänner finns runt omkring mig, ständigt beredda på att ta hand om mig.
Det handlar om att jag hatar mig själv så mycket att jag måste tvinga mig själv att sluta skära mig. För hade jag vetat att det inte sårade min omgivning hade jag antagligen hackat sönder hela min kropp, inte för att jag vill skära mig, inte för att jag vill ha sår eller smärta. Utan för att jag hatar mig själv så jävla mycket att jag helt ärligt tycker jag förtjänar det. Jag förtjänar skammen, såren, smärtan, utskällningarna, ignoransen...
I mina ögon är jag så förbannat jävla värdelös att om det inte hade varit för att jag älskar att bli älskad av Carro, och jag älskar att älska tillbaka, både henne och många fler, så hade jag antagligen inte levt.
(Det paradoxala är väl att jag önskar varje sekund att jag inte levde, samtidigt älskar jag livet så jävla hårt)
