Detta inlägg skrivs av Emosarnas drottning. Tjejen som nästan packade med sig rakblad till kongressförfesten för att hon skulle kunna hacka i sig själv när hon mådde dåligt.
Det finns dock lite positivt som jag nämner redan nu, så ni stackare som inte pallar mer Emoande kan sluta läsa direkt:
- Jag packade inga rakblad = jag är snart inne på vecka 4!
- Carolina finns i mitt liv = jag kommer fortsätta leva!
- Nadja är förstående = underlättar när man får panik
- Moa tog mig på promenad = en panikattack mindre
Detta har varit bland de värsta helgerna i mitt liv. Helt ärligt så trodde jag aldrig att helgen skulle vli så här jävla jobbig. Jag hade på känn att min helg inte skulle bli perfekt eftersom jag sovit dåligt och skulle vara Emognällig och trött. Men faktiskt, det var värre än så.
På fredagen efter att ha anlänt åksjuk till Uppsala fick jag en panikattack och fick i princip springa ifrån Carro, Job, Isa, Jenny och han vars namn jag glömt. Slängde mig i en soffa och låg där och låtsades vara åksjuk. På natten när vi ska lägga oss får jag en ny attack, ligger och skakar så tyst jag kan i sängen och verkligen, verkligen hatar mig själv. Ingen sömn den natten heller.
Lördagens attacker fick jag tillsist sluta räkna, Carro fick ta hand om tre, en tog jag hand om själv medan hon sov, en tog Moa genom att gå ut och gå med mig och sedan lyckades jag få kontroll över dem innan de tog kontrollen över mig genom att gå ut och gå och tänka på annat. Fick en när jag la mig men den försvann snabbt av de två lugnande jag tagit (och som för övrigt gjorde att jag kunde somna!)
På söndagen får jag en rätt rejäl panikattack direkt efter lunchen, går iväg, spyr upp det lilla jag ätit, går ut och bryter ihop i Carros famn, som lägger mig ner på golvet och låter mig skaka och lugnar ner mig. Hatar när de blir så förbannat starka och det verkligen känns som om jag kommer dö bara av attacken och ännu mer hatar jag att jag tappar kontrollen och att jag inte vet varför jag blir som jag blir. Tänkte prata med Job med, inte för att jag ville tygna ner honom på något sätt, utan bara för att jag verkligen, verkligen behövde/behöver prata med honom. Kände mig så dum och förvirrad när jag ena sekunden kunde krama om honom för att jag behövde all närhet och trygghet som han kan ge mig, och i andra sekunden skjuta bort honom för att slippa behöva bryta ihop och gråta (slippa erkänna det faktum att jag mår så förbannat jävla dåligt och att jag behöver gråta ut så jag kan börja må bra) och för att gå iväg och spy upp det jag inte ätit och ligga och skaka på ett toalettgolv. Vill verkligen inte vara så avstängd hela tiden, samtidigt känner jag mig så förbannat jävla jobbig när jag håller på som jag gör. Börjar förlora kontrollen över mitt liv igen. (Hej, jag är 14 år igen)
Det känns bara så fel när det inte hjälper att gråta lite i duschen längre, för när det gick kunde jag ta en dusch, gråta lite och sedan fortsätta som ingenting hade hänt. Nu när inte det går så märker ju alla att något är fel, och jag är så förbannat trött på att behöva ljuga hela tiden.
(Just nu sitter EmoFelicia och gråter och känner en extremt stark lust att gå ner till sin mamma, gråta och säga: Mamma, jag har tagit lugnande i helgen för att min ångest dödar mig)
Samtidigt har helgen varit jävligt kul, förutom föreläsningarna (som iofs var antagligen för korta eller för långa) så träffade jag ju människor jag tycker så förbannat jävla äckelmycko om (eller älskar som man även kan säga). Så helt dåligt har det faktiskt inte varit. Jag har både skrattat, och flämtat efter luft av roliga händelser, berättelser, skämt eller annat som uppkommit. Det var mest positivt under hela helgen, men som vanligt äts det upp av att jag inte mår särskilt bra och tänker på det hela tiden.
Nu ska jag fortsätta bilddagboka, läsa bloggar, skriva ett mail till Curt och sedan lägga mig.
