Jag var någon milimeter ifrån att må bra, så vad hände?
I natt la jag mig med en enorm ångest och höll på att få en panikattack, ville så gärna använda mina sista 3 kronor på kontantkortet och be om hjälp, men jag visste att det var meningslöst. Jag skulle inte få någon hjälp, inget svar och även om jag skulle så hade det inte hjälpt. Jag är för dum, för envis och för stolt för att släppa lös all ångest och all ilska inom mig. (På någon annan än mig själv). Och om jag mot all förmodan skulle våga släppa allt skulle jag skriva ett meningslöst konstigt sms som ingen förstår och ingen skulle inse att det mellanraderna står "Jag behöver dig nu, din dumme jävel och jag måste ha dig nu, oavsett om du kan eller vill."
Varför är jag personbunden?
När jag "vaknade" (nej, jag somnade inte ordentligt, jag har ägnat största delen av natten till att flämta och darra av ångestattacker) hade jag om möjligt ännu mer ångest. Mest hade jag ångest över att jag är så jävla egoistisk att jag tycker jag ska gå före alla andra när det gäller att bli tröstad, jag som knappt en kan gråta. Så länge jag inte vill ta livet av mig är det väl ingen fara med mig.
Varför begär jag hjälp när jag samtidigt hävdar att det här är min ångest, min fight och bara jag kan bekämpa den?
(Jag vill inte behöva dig men jag gör det. Jag behöver din famn att bryta ihop i. Och jag vet inte varför det är just din, men har vi tur försvinner det.)
