Vissa strider måste man ta hand om själv, det finns ingen som kan hjälpa en.
Att vakna på morgonen med en konstig jävla känsla av ångest och misslyckanden är en sådan kamp. Att kunna överleva trots att allt går emot en. Att stå ut med sina känslor, hantera dem på ett bra sätt...
Vissa strider vinner man, andra förlorar man, det betyder inte att slaget är vunnet eller förlorat, bara att vissa gånger klarar man sig, andra gånger inte.
Igår när jag duschade började jag gråta, men som vanligt tog det löjligt snabbt innan allt bara försvann. Kanske vann jag där, lite i alla fall. Jag behöver gråta ut lite ångest, bara för att klara mig en liten stund till. Imorse när jag vaknade (inte för jag direkt sovit, men det är en annan histora) och kände mig så värdelös och misslyckad, tja, då förlorade jag. Även om jag vet, och alla andra vet, att det verkligen inte hjälper, det ökar bara den psykiska smärtan. (Men den fokuserar mig, om så bara i några minuter)
Jag hatar de små äckliga jävla blödande såren, uppmärksamhet? Kanske, men hur många kollar ens ljumske? (Å andra sidan, hur många skriver det?)
Jag vill inte och jag kommer sluta, men det är min kamp, min. Och bara jag kan kämpa den.
Den hjälp jag behöver är någon som förstår, att hur många gånger jag än misslyckas, så kommer jag klara det. Jag behöver någon som tror på mig mer, än någon som skäller på mig för de små fel jag gör.
Jag måste snart cykla till jobbet och jag kan inte äta.
