Hur fan vet man hur man mår?
På ett sätt är det rent uppenbart för mig: jag mår inte dåligt. Men inte fan mår jag bra. Jag mår ett slags mellanting, eller ingenting.
Varje morgon när jag vaknar undrar jag om jag fortfarande lever eller om det bara är en hemsk dröm. Jag har ingen lust att stiga upp för det känns inte som om jag har något att leva för. Min dag består av jobb, jobb eller tv-tittande. Men när jag väl stigit upp så känns det som "aaa, det var ju inte så farligt". Efter frukosten vänder sig allt igen och de morgonar jag inte tillbringar med att spy upp min frukost, ligger jag utslagen på sängen och gör allt för att behålla den.
När den känslan är över mår jag konstigt. Jag vet inte riktigt hur man ska kunna beskriva den känslan, en blandning mellan illamående, lättnad, skuld, ångest...
Efter ett tag försvinner den känslan och jag mår inte alls. Jag är varken glad eller ledsen, mer neutral eller något. Jag skrattar fortfarande, mår generellt bra. Det är mer, under allt.
Som om mitt huvudmående är bra, eller väldigt bra, jag är glad, nöjd med mitt liv, men under allt det ligger ett annat mående. En slags besvikelse, ett missnöje, känsla av misslyckande, olycka.. Det känns som om jag behöver gråta mot någons speciella axel, men den finns inte. Och det känns som ifall jag börjar gråta, så kan jag hålla på i evigheter, precis som om det ligger ett helt hav av tårar inom mig. Men jag kan inte gråta, tårarna är stoppade på något sätt inom mig och även om det rinner en och annan tår så tar det alltid slut för fort och tar det inte slut så stoppar jag det själv.
Jag är alltid en millimeter ifrån en panikattack, alltid en millimeter från att skära mig, om och om igen. Jag vet att det inte hjälper och att det enda det skapar är mer ångest, mer beroende, mer smärta och mer nervositet över att ingen ska få se det. Men ändå känns det som om det "ropar" på mig, som om jag verkligen aldrig lämnade det bakom mig. (Vilket jag på ett sätt inte har gjort eftersom jag redan gjort det två gånger förra månaden)
Och så tankarna... dessa djävulska tankar, ibland gör de mig så lugn, så harmonisk och ibland får de mig att må så dåligt så dåligt.
När jag lägger mig känner jag mig så ensam, det är oftast då jag mår som allra sämst och jag vet inte vad jag ska ta vägen. Den första halvtimmen av försökt sömn går oftast åt till att bråka med mina tankar och mina drömmar, andra halvtimmen går åt till att försöka analysera hur jag mår, eller reda ut mina förvirrade tankar.
Fan, jag måste spy...
