Jag är lycklig

Alla dessa jävla mardrömmar och så sitter jag där, vet att de enda som vet om detta är; Mamma, pappa och Anette på jobbet.
Och jag får den personen jag tyckte om.
Och så kör jag på ashalt väglag och jag tror jag ska köra av vägen.
Och så ser jag inte en bil utan får nästan panikbromsa och bilen glider en bit, men det var gott om utrymme i alla fall.
Och så säger han "Din körning är godkänd". Och jag svarar "Åh! Får jag krama dig?"
Det får jag.
Och sen ber jag om ursäkt för att jag låter ynklig, för att jag inte hoppade av glädje och för att jag darrar.
Jag ber alltid om ursäkt.
Sen ringde jag mormor, som blev überlycklig.
Sen ringde jag pappa som inte svarade.
Sen ringde pappa upp och sa "Grattis, kör nu försiktigt så du inte blir av med det"
Sen ringde jag mamma som hade det upptaget.
Sen ringde jag Carro som stod vid stopplikt.
Sen sms:ade jag Sigrid.
Sen gick jag hem och sa det.
Sen skrev jag det på yakujo
Sen skrev jag det på msn

Och jag är megalycklig, ni anar inte :D

Må bra

Jag har bestämt mig för att må bra.
Oavsett vad som händer, vilka motgångar jag än möter, så ska jag må bra.
Om så hela min familj dör i en bilolycka så ska jag må bra.
För det funkar inte.
Det fungerar inte att stolt tänka för sig själv: "Åh, jag har ju inte skurit mig på en vecka, guldmedalj till mig". Det fungerar inte att ligga i sängen och krampa i panikattacker och veta att det inte spelar någon roll ifall jag kontaktar någon eller inte. Ingen finns där ändå, inte tillräckligt snabbt, inte tillräckligt nära. Det fungerar inte att bli förolämpad eller sur på människor för att de undviker en eller anser att de inte kan göra något åt det.
(Det är ju inte deras fel)
Därför ska jag alltid må bra.
Och det är inte bara det att jag alltid ska svara "bra" på frågan "hur mår du", utan jag ska verkligen anstränga mig för att må bra. Dör hela min familj ska jag tänka: "Jag överlevde i alla fall" och må bra över det.
Ingen ska behöva bekymra sig mer över mig. Jag mår bra.


Känner att jag hålller på att bli förkyld, har halsont och extrem huvudvärk på morgonen när jag vaknar av allt snor som stockat sig i bihålorna. Ögonen är dessutom alltid klibbiga och jag har svårt att öppna dem :/ Köpt halstabletter och jag ska försöka huskura mig frisk innan det bryter ut :P

Idag har jag kört lite med mamma, och det är ashalt ute :O Fick sladd på bilen flera gånger, speciellt när jag svängde. Men man har ju gjort halkbanan så man vet ju hur man snyggast slirar runt :P
Det är tänkt att mamma och jag ska sätta upp nattduksbordet någon jävla gång, men vi skjuter alltid upp det, måste dessutom sy mina jackor så jag slutar frysa livet ur mig när jag går ut.
Efter åtta ska jag träffa Carro nere vid bibblan, eftersom det är kulturnatt inatt och de ska ha kval till Poetryslam-SM vilket jag självklart ska lyssna på :D
Försöker dessutom få mamma att acceptera ett lejonhuvud i familjen men hon vägrar verkligen, säger att jag kan köpa så många kaniner jag vill när jag flyttat hemifrån, men jag vill ha en NU! Min abstinens tar död på mig. Hur söta är de liksom inte?

Personbunden

Jag hatar verkligen att vara personbunden, för det sätter mig alltid i låsta situationer. Så fort jag träffar en människa så bestämmer "jag" (för det är inte riktigt jag, det är en känsla jag inte kan hantera) vad jag tycker om den personen. Antagligen tycker jag väldigt mycket om den, eller så gör jag det inte.
Det gör, att om jag tycker om den så måste jag alltid ha just den personen. (Gäller främst när jag måste lära mig något). Så när den personen inte kan, då skiter jag i allt tills den kan.
Hela min värld stannar liksom upp och bara väntar.
Andra nackdelar är att jag väljer lite bland de jag tycker om, vem som ska få veta vad.
Det gör att när jag mår på ett sätt, och min utsedda gnällperson inte finns tillgänglig just då, så skiter jag i att ta itu med problemet tills det antingen pressas ner så djupt inom att jag slutar bry mig eller tills personen ifråga blir tillgänglig.
Värst är antagligen det faktum att jag har massor med goda vänner som gärna ställer upp för mig, men som jag inte kan vända mig till just för att en känsla har sagt att de är fel person att hjälpa mig.
Jag önskar verkligen att jag kunde kontrollera mina känslor bättre.

Upp till kamp

Vissa strider måste man ta hand om själv, det finns ingen som kan hjälpa en.
Att vakna på morgonen med en konstig jävla känsla av ångest och misslyckanden är en sådan kamp. Att kunna överleva trots att allt går emot en. Att stå ut med sina känslor, hantera dem på ett bra sätt...
Vissa strider vinner man, andra förlorar man, det betyder inte att slaget är vunnet eller förlorat, bara att vissa gånger klarar man sig, andra gånger inte.

Igår när jag duschade började jag gråta, men som vanligt tog det löjligt snabbt innan allt bara försvann. Kanske vann jag där, lite i alla fall. Jag behöver gråta ut lite ångest, bara för att klara mig en liten stund till. Imorse när jag vaknade (inte för jag direkt sovit, men det är en annan histora) och kände mig så värdelös och misslyckad, tja, då förlorade jag. Även om jag vet, och alla andra vet, att det verkligen inte hjälper, det ökar bara den psykiska smärtan. (Men den fokuserar mig, om så bara i några minuter)
Jag hatar de små äckliga jävla blödande såren, uppmärksamhet? Kanske, men hur många kollar ens ljumske? (Å andra sidan, hur många skriver det?)
Jag vill inte och jag kommer sluta, men det är min kamp, min. Och bara jag kan kämpa den.
Den hjälp jag behöver är någon som förstår, att hur många gånger jag än misslyckas, så kommer jag klara det. Jag behöver någon som tror på mig mer, än någon som skäller på mig för de små fel jag gör.

Jag måste snart cykla till jobbet och jag kan inte äta.

Fysiklektion

Idag hade jag min första fysiklektion på över tre år. Eftersom jag är väl medveten om att mitt första försök med Fysik A resulterade i en massa bilder (nej, jag var inte särskilt koncentrerad i skolan) och i princip visste att jag skulle skolka om jag kunde, så bokade jag in en körlektion vid sju för att över huvud taget komma upp.
När väckarklockan ringde idag vid sextiden så kände jag att jag hellre skolkade från allt ihop. Men jag steg mödosamt upp, gjorde en kopp thé och tog en apelsin. Mumsade i mig apelsinen, läppjade på théet och tittade på nyhetsmorgon. Lyckades få mamma att låta mig köra till körskolan, satte mig i soffan och lyssnade på körlärarnas skitsnack om eleverna (var halvdöd) och skällde på R i onödan. Men han fick mig på väldigt bra humör så jag kände mig inte helt förstörd över att tvingas gå till Teknikum och känna mig som en idiot. Däremot var jag jävligt hungrig.
Läraren var en komvuxlärare (tack gode gud) och han var väldigt snäll. Jag var inte den enda i klassen som inte hade en fysikbok, faktiskt så var det bara två av 16 (11 närvarande) som hade en! Wihoo!...
Vi gick igenom hur upplägget av kursen skulle vara, bokade in de två prov vi ska ha, diskuterade hur strängt det skulle vara med att lämna in läxor och sådant i tid osv.
De sista 45 minutrarna pratade han om kursinnehållet och började sedan smått på teorin. Jag tappade koncentrationen efter fem minuter och började genast dagdrömma. Kom dock på mig själv och försökte verkligen hänga med. Det kändes übersvårt och detta var bara den historiska biten >_<. Jag känner dock att jag ligger lite före, eftersom jag redan läst kursen en gång, har klarat av både matte c och d och har, mot alla odds, godkänt i Fysik B.
När lektionen var slut gick jag hem, höll på att frysa ihjäl på kuppen - jag måste verkligen laga min jacka, jag kommer duka under annars.
Väl hemma rostade jag två mackor och drack upp den sista überjuicen som vi har (Bravos nya, asgod!) sedan gick jag och la mig.
Sov till halv tre, inte allt för bra. Dreglade massor :P (Kudden var helt dyblöt) Drömde om kurvor och fysikuppgifter >_<
När jag vaknade startade jag datorn och tittade klart på säsong 2 av Black Books.

Nu ska jag se om jag kan hitta några böcker och sedan ska jag se om jag kan få mig själv att äta.

Jag är feg

Jag kanske vet hur jag mår, och jag kanske gjorde fel i som gav upp kuratorsökandet, men just nu hjälper inte det. Imorgon är um stängt och på måndag kommer jag ha lyckats intala mig själv att jag kommer klara mig utan det.

Men jag förstår inte hur mitt mående kan ändra sig så jävla snabbt, och jag förstår inte hur det komer sig att jag enda dagen klarar något och andra dagen inte klara det.


Jag kommer bryta ihop snart. Inga mer ni-vet-vad-försök men jag kan inte lova att jag inte fortsätter med det andra. Jag har ingen annan trygghet.

Hur mår man?

Hur fan vet man hur man mår?
På ett sätt är det rent uppenbart för mig: jag mår inte dåligt. Men inte fan mår jag bra. Jag mår ett slags mellanting, eller ingenting.
Varje morgon när jag vaknar undrar jag om jag fortfarande lever eller om det bara är en hemsk dröm. Jag har ingen lust att stiga upp för det känns inte som om jag har något att leva för. Min dag består av jobb, jobb eller tv-tittande. Men när jag väl stigit upp så känns det som "aaa, det var ju inte så farligt". Efter frukosten vänder sig allt igen och de morgonar jag inte tillbringar med att spy upp min frukost, ligger jag utslagen på sängen och gör allt för att behålla den.
När den känslan är över mår jag konstigt. Jag vet inte riktigt hur man ska kunna beskriva den känslan, en blandning mellan illamående, lättnad, skuld, ångest...
Efter ett tag försvinner den känslan och jag mår inte alls. Jag är varken glad eller ledsen, mer neutral eller något. Jag skrattar fortfarande, mår generellt bra. Det är mer, under allt.
Som om mitt huvudmående är bra, eller väldigt bra, jag är glad, nöjd med mitt liv, men under allt det ligger ett annat mående. En slags besvikelse, ett missnöje, känsla av misslyckande, olycka.. Det känns som om jag behöver gråta mot någons speciella axel, men den finns inte. Och det känns som ifall jag börjar gråta, så kan jag hålla på i evigheter, precis som om det ligger ett helt hav av tårar inom mig. Men jag kan inte gråta, tårarna är stoppade på något sätt inom mig och även om det rinner en och annan tår så tar det alltid slut för fort och tar det inte slut så stoppar jag det själv.
Jag är alltid en millimeter ifrån en panikattack, alltid en millimeter från att skära mig, om och om igen. Jag vet att det inte hjälper och att det enda det skapar är mer ångest, mer beroende, mer smärta och mer nervositet över att ingen ska få se det. Men ändå känns det som om det "ropar" på mig, som om jag verkligen aldrig lämnade det bakom mig. (Vilket jag på ett sätt inte har gjort eftersom jag redan gjort det två gånger förra månaden)
Och så tankarna... dessa djävulska tankar, ibland gör de mig så lugn, så harmonisk och ibland får de mig att må så dåligt så dåligt.
När jag lägger mig känner jag mig så ensam, det är oftast då jag mår som allra sämst och jag vet inte vad jag ska ta vägen. Den första halvtimmen av försökt sömn går oftast åt till att bråka med mina tankar och mina drömmar, andra halvtimmen går åt till att försöka analysera hur jag mår, eller reda ut mina förvirrade tankar.


Fan, jag måste spy...

Vuxenpoäng

Naturligtvis kan man inte vänta sig någon sömn när man natten innan sovit som en prinsessa. Så, sömnlös, frustrerad och utan pyjamaströja (slängt av mig den under natten eftersom jag fick kvävningskänslor) steg jag upp för att jobba. Hade iofs bara promenaden idag och jag skulle troligtvis ändå inte kunnat somna, men wtf, principsak.
Väl runt, cyklade jag till Stenbocken för att lämna ett brev jag fått och min timrapport och där mötte jag Frida som berättade att denna dagen räknades som helg, eller typ "dag före storhelg" = extra betalt :D, efter att ha pratat en stund med frida så cyklade jag till banken där jag skaffade mig mina vuxenpoäng. Aktiverade mitt Visa, skaffade internetbank, gick igenom hur man betalar, skaffar e-sparkonto och e-konto, beställde personlig kod till ppm, pratade om min mysko fond jag inte visste något om och fick massvis med papper och avtal ^^.
Det tog nästan en timme på banken och jag måste tyvärr säga att jag inte är säker på om jag fattade något över huvud taget, men så fort jag orkar och hinner ska jag skaffa både e-sparkonto och e-konto, det verka äga.
Cyklade hem och tittade på nio avsnitt av Gilmore Girls (Leo sa att det är typ 6.7 timmar) på raken och ett avsnitt Dead Like Me (40 min), nu ska jag på något sätt lyckas lägga mig och sova, eftersom jag ska jobba i helgen.
Tyvärr lider jag av någon form av förbannelse som alltid gör att mina föräldrar inte håller käften förrän typ 4 på morgonen alla helger jag ska jobba. ( De helger jag inte jobbar brukar jag vara uppe längre än dem :P)

Evig sömn

Igår la jag mig vid 22-tiden och somnade så fort jag lagt huvudet på kudden, glömde till och med att blogga, så trött var jag. Hade iofs jobbat 10.5 timmar men så lätt brukar jag aldrig ha för att somna. Och, jag sov ostört ända till klockan 09 idag :O

Steg upp runt tolvtiden, gjorde gröt och började sedan städa. Förutom att städa så har jag spelat the smis och köpt godis :P

Vanlig, händelsefattig dag i mitt liv.


Jag vill ha en kanin >_<

Det nya året

Så vad hände?

Den 30 december 2006 åker jag, mamma, Ellan och Christoffer (pappas jobbarkompis' son) till Helsingborg för att där inviga det nya året. Jag får köra halvvägs och sedan byter mamma och jag av, eftersom jag är trött och det var så många lastbilar (mamma tycker de är farliga att köra om när man inte har körkort :P)
Väl framme äter vi lite mackor pappa gjort och jag tar kort på lägenheten eftersom jag är en dålig dotter och inte varit där innan. Efter mackorna åker vi till Väla, som är ett gigantiskt köpcentrum som var helt fullsmockat av långsamma skåningar som verkade ha all tid i världen. Jag och Ellan flydde snabbt fältet (mammut och papput i Hemtex-butiken) och började vandra runt för att titta på skor till Ellan. Ellan vars smak inte understiger 600 kronor hittade inga skor och snart ringde mammuten och begärde att vi skulle tillbaka. Jag såg en assöt kanin när vi tittade på skor och kunde verkligen inte släppa den ur tankarna (kan fortfarande inte). Väl tillbaka hos mammuten hade pappa gått för att köpa snus, så jag passade på att springa in i Akademiebokhandeln och titta på fanastyhyllan. För det var en hylla med lite fantasyböcker, asdåligt med tanke på hur stor butiken var. Rena biblioteket!
Efter den besvikelsen körde vi till Maxi för att handla och det var ju en upplevelse i sig. Om Maxi i växjö är stort vill jag inte veta vad man ska kalla den butiken :O Ett under att jag inte gick mer vilse än vad jag gjorde...
I princip hela dagen gick åt till att handla så på kvällen slöade vi bara lite framför tv:n.

Nyårsafton började med att alla andra sov äckligt länge så jag glodde på tv och var allmänt frustrerad över att jag aldrig kan sova. Ägnade hela dagen åt att försöka slå ihjäl alla smärtsamma timmar av den sista dagen av 2006. Gjorde mig nyårsfin (haha) och tog överdrivet fjortisaktiga bilder á la Ellinore.
Vid sextiden kom Bengt, pappas jobbarkompis, och hans söner Christoffer och Alexander. Vi käkade trerätters och jag plågades av den evigt pratsamme Alexander vars käft aldrig slöt sig. Vid tolvslaget gick vi ut och tittade på raketerna, och smällde lite själva. Eller, mamma smällde, glad som en småunge och sa "Jag gillar att vara pyroman"...
(Nyårsdagen)Sedan var det "efterfest" och jag flydde med Franz Kafka till pappas klädkammare där jag tillbringade några timmar. Somnade till och med en stund :P
Vid femtiden säger jag god natt till Job på msn och lägger mig för att sova, tyvärr infinner sig sömnen inte och jag somnar inte förrän halvåtta/åtta. Pappa vaknar någon gång vid niotiden och väcker alla medan mamma skriker åt honom att hålla käften och gå och lägga sig.
Vet inte vad klockan är när jag äntligen lyckas somna men jag fick inte sova speciellt länge. Kände mig mentalt bakfull hela dagen och det enda familjen gör är att se på film och sover.

Idag fanns inget annat att göra än att städa och köra hem, fick köra hela 500 meter! Detta för att det började ösregna, det blåste som fan och bilen gick inte att styra. (Jag kört helt lugnt, sedan är det precis som om någon drar ratten hårt åt vänster, otäckt) Väl hemma käkade jag lite middag och sedan var det bara att jobba.

Nyårslöften:

• Skriva i min ettårsbok varje dag
• Äta veganskt en gång i veckan
• Städa rummet en gång i veckan

Och flumbilder:
Rasp, pappas IcahundEllan fjortisar sig med kameran
Så vem är jag att inte tävla med? Mardröm för djuren?
Nog att föredra: En tyst fontänEn dagen efter-bild