Varför fick just jag så jävla mycket känslor?
Det enda jag har kvar på min städlista av mitt rum är att bädda sängen och dammtorka golvet. Men jag orkar verkligen inte. Sängen är full av tavlor som jag skulle hänga upp men sket i eftersom jag inte orkade leta upp hammare, tavelhängare, blyerts och humöret.
Mitt nystädade rum kommer snart överbelastas av grejer jag inte vet vad jag ska lägga och korridoren kommer få utstå all annat jag inte vet vad jag ska göra av.
Det känns så meningslöst att städa eftersom allt blir lika stökigt igen, jag är inte direkt en människa som stökar ner för att jag inte orkar lägga allt på sin rätta plats, utan jag är snarare en som stöker ner för att det inte finns någon plats kvar. Bokhyllan är överbelamrad, databordet lika så, sängbordet som mest är i vägen och under sängen.. Samtidigt har jag faktiskt inte mycket grejer utan det är mer att de ytor jag har är så jävla useless. Hela kroppen kliar av allt damm jag fått på mig och det känns som om jag vill krypa ur mitt eget skinn. Rummet är iskallt eftersom fönstret är öppet men jag måste vädra ut.
När jag är klar med mitt rum ska jag göra i ordning toaletten och sen kommer jag totalt bryta ihop. Jag har ingenstans att ta vägen, går jag ner får jag en arbetssyssla där nere också, medan mina syskon antagligen sover eller sitter vid datrorn.
Imorgon är det julafton och jag längtar verkligen inte. Jag som tycker mina helger är tillräckligt jobbiga med mina föräldrar i närheten ska nu utstå flera jävla dagar av samma känsla med hela släkten. Okej att de dricker, någon gång ibland, men det är ju inte det som händer.
Dags att ta itu med det sista.
Ska ju laga mat med :/
