Till skillnad från de flesta andra i morse tänkte jag "Men vafan, det snöar ju inte?".
Resultatet av denna trötta, mindre intelligenta tanke blev att jag inte tog på mig munkjackan under höstjackan och när jag stressat satte mig på cyklen och fick ansiktet sönderpiskat av det frusna regnet så tänkte jag på hur jävla kallt det blev om ryggen.
Eftersom det var försent för att vända cyklade jag stelfruset vidare till jobbet och för varje tramp kändes det mer och mer som om lungorna skulle sprängas. Väl framme, kippandes efter andan och med varenda kroppsdel värkande påbörjade jag mitt arbete.
Jag tackade min lyckliga stjärna att Djurens Vänner inte gjort något åt världsvegandagen för jag ville inte ut i blåsten och kylan igen. Tyvärr var värmen kortvarig, och efter bara en och en halv timme tvingades jag ut i snöstormen igen för att påbörja ledsagningen runt Växjösjön. Huttrandes och skakandes gick jag envist emot blåsten och snön som envist letade sig igenom varje vrå av naken hud. Kylan trängde igenom kläderna och jag kände mig bedövad, skorna var genomblöta och det kändes som om de började frysa till is.
Var därför på duktigt dåligt humör när jag väl hade slutat och handlat havreyoghurt med ananassmak (ej att rekomnendera :() och äpplen.
Fick tag på Job efter mycket om och men, så humöret räddades.
Efter jobbet cyklade jag hem till Zandra som jag varit vän med sedan lekskolan men som jag tappade kontakten med när vi började gymnasiet. Vi hade naturligtvis massor att ta igen och tiden bara sprang iväg.
Nu ska jag sova, imorgon kommer Job och gör mig världslycklig igen :D
