Inte direkt men i alla fall.
Det hela började med att när jag skulle lägga mig så överfölls jag av en extrem saknad efter Job. En sådan där obeskrivlig saknad som inte alls beror på känslor. Utan bara en saknad. Jag kände mig tom och sorgsen och längtade efter en kram, ett telefonsamtal eller vad som helst. Bara det kom från honom och var allmänt Job-aktigt.
Skickade ett förlåtsms, mest kanske för att jag ville ha ett svar där det stod att det var okej.
Sedan bröt jag ihop och började gråta, låg tyst och försökte kväva allt men det slutade med att jag var den enda som kvävdes. Efter en stund kom jag fram till att allt inte är mitt fel. Vissa faktorer här i livet kan jag inte hjälpa. Jag har inte valt när jag ska vara på dåligt humör, jag har inte valt när jag ska få panikattacker, jag har inte valt något. Och ännu mindre kan jag kontrollera det.
Så även om jag delvis förstört folks liv med mitt konstiga beteende av självskärande, gråtande och allmänt dampande så har jag förstört mitt liv mest. Och jag är den enda som förstört mitt liv. Alla andra har bara försökt göra mig lycklig.
Jag är egoistisk, otacksam, fryser som fan och ska snart ut runt sjön.
Helst av allt vill jag bara hamna på ruta ett, gråta och säga: Jag mår fan inte bra, jag är ju olycklig.
(Men jag hinner inte och om några timmar är jag som vanligt)
