Igår pratade jag med C. Sedan såg jag ett avsnitt av GG innan jag la mig.
Jag borstade tänderna och kurade ihop mig i sängen, drog till mig extra täcke för att kunna krama om. Låg och tänkte på C och hur mycket jag saknade honom, log för mig själv och visste att snart får vi träffas.
Sen bröt jag ihop, helt utan anledning.
Började snyfta, snora och gråta tyst för mig själv.
Blev på ett "fan, jag hatar allting humör".
Jag blev så kärlekskrank och desperat efter närhet att jag inte orkade längre.
Sedan blev jag sur på C för att han inte var där och jag ville inte ringa honom och bråka hur vida han är tillräckligt kärleksfull eller inte.
Och så blev jag sur på honom för att det känns att efter alla dessa år borde han fatta att jag inte är jämnårig, utan att jag fortfarande är tonåring och att jag gör allt det han gjorde som tonåring. Bara för att han redan spelat TV-spel hela helgerna som 19 så har jag inte gjort det - ännu. Och jag har inte legat så mycket i famnen på den jag älskar och låtit honom leka med mitt hår och bara njutit av tystnaden.
Och sen blev jag rädd.
Rädd att C's brist på fysisk kärlek (för alla ska veta att den psykiska kärleken han ger mig är enorm) till mig kommer leda till att jag tröttnar, eller söker den på annat håll.
Sen blev jag rädd för att sluta älska C. Livrädd faktiskt eftersom att jag älskar honom, enormt fullkomligt av hela mitt hjärta.
Jag kunde inte se framför mig hur jag någonsin skulle kunna klara mig utan honom, och antagligen kommer jag inte klara mig utan honom.
Jag kommer vara klängig i helgen, på tok för klängig.
Snart börjar jag gråta igen, och jag måste till jobbet.
