Jag är aldrig vid mina sinnens fulla bruk

Helt ärligt, jag börjar undra hur fan det kommer sig att jag lyckas få någonting gjort.

Igår gjorde jag klart 5 av 6 arbeten och idag gjorde jag det sista arbetet och städade rummet. Är riktigt stolt över mig själv. Räknat ut matteboken med :D

Idag hade vi nationellt prov i matte D, vi var 7 närvarande. Efter 20 minuter var vi 5 fem, när jag gick halv tio (började åtta) satt det två stycken kvar och skrev. Jag kunde ett tal, resten skrev jag "jag kan inte" eller "jag fattade aldrig trigonimetrin eller vad den heter"... Helt mysko prov, det var verkligen upplagt för intelligenta människor.
Som tur är så struntar Mats i proven, han bara rättar dem, ger oss resultatet och använder det som brasved :P

Ja!!! Mat :D *lämnar allt vid för våg*

Gamla vanor

Idag upptäckte jag att jag började med mina gamla vanor igen.
Vaknade någon gång runt 06-tiden och fick ett sms av Leo runt halv sju, att få sms:et var väl ovanligt men inte att vakna så tidigt, trots att jag var uppe sent och läste.
Jag låg i sängen fram till halv åtta och tänkte på livet och hur det ser ut idag, sedan steg jag upp och gav mig fan på att jag skulle spela ut Project Zero 3, för då skulle det bli det första spelet jag någonsin lyckats spela ut.
Efter att ha dött med sista bossen en si sådär fem gånger, gav jag upp och käkade frukost.
Körde lite bil med mamma, fick panik och skrek på att hon skrek och gick hem och la mig. Växlade mellan djupsömn och vaket tillstånd i ca en timme innan jag ilsket sa till mig själv att jag fan fick ta och bita ihop, rycka upp mig och köra på som vanligt.
Spelade ut Project Zero 3, fick rank E (typ sämsta ;P) och nya hemligheter, så nu är det bara att börja om, för att hitta allt.
Tog sedan ett långt och behövligt bad, där jag pratade med Kim och kom fram till:
1. Nej, jag är inte stressad, man kan kombinera arbete, skola, hushåll och körkort, det gäller bara att bita ihop, planera och köra på som vanligt.
2. Har jag levt upp till allas förväntningar i snart 19 år, nog fan ska jag stå ut lite till.
3. Var aldrig ensam, det är då tårarna kommer, och dem vill vi undvika.
4. Standard svar: Sådär eller Jag vet inte

Ibland har jag lust att skrika, jag vet inte vad men bara att skrika. Få folk i min närhet att förstå att jag mår dåligt, att mina hysteriska skratt är beviset på att jag snart kommer att bryta ihop, men nej. De kommer ändå inte förstå.
Jag vet att mina vänner finns där för mig om jag behöver dem, men jag kan inte. Känslan jag bär just nu går inte att beskriva och därmed kan de inte förstå den. Så länge de är lyckliga kommer jag vara lycklig, bara dem som såg eller hörde mig kunde förstå att jag snart inte orkar mer.

Jag hatar att vara ombytlig i humöret, är rädd att min självkontroll snart spricker och att jag kommer brista ut i gråt offentligt. Jag behöver inte tillgjort medlidande för att sluta gråta, jag behöver inget medlidande alls, jag behöver bara förståelse.

Igår sa mamma att både hon och pappa höll på att bryta ihop av arbete och köksbygge och jag ville så gärna säga att jag höll på att bryta ihop jag med, men istället sa jag bara att jag visste.

Mina syskon smiter undan alla sysslor och jag sitter ensam kvar och tar emot mina föräldrars gnäll.
Att jag helt har tagit över deras sysslor och försöker avlasta mina föräldrar så gott jag kan, går dem helt förbi.

Men som sagt, jag är lat.
Och humöret är ombytligt.

Konsten att må bra

Jag tror jag ska skriva en bok som heter så, och verkligen beskriva konsten att må bra.
Inte för att jag gör det, men ändå, jag har hittills lyckats få alla att tro det.

Jag tror jag bryter ihop väldigt snart.