Högskoleprovet gick åt helvete, resten av dagen med huvudvärk och lipade att jag var så fullkomligt värdelös. Mamma och pappa bråkade vilket gjorde att jag inte kunde somna, så efter en timmes lipande och med sprängande huvudvärk, steg jag upp, la på lite mer smink så ingen skulle se att jag gråtit (jag älskar vattenfast ^_^) och knarkade i mig alvedon, som för övrigt fortfarande inte fungerar.
Vad som har hänt sedan dess minns jag inte, allt har bara varit som en vag dimma för mig och dagarna har flytit på relativt beskymmersfria. Visst är jag fortfarande på gränsen till att bryta ihop och falla tillbaka till ett mönster jag nästan fallit ur, men så länge man inte låtsas om det går det bra.
Sömnen är obefintlig och jag är frustrerad varje natt när jag håller på att kvävas av ångest och sömnbrist. De få timmar jag sover får mig iofs att känna mig piggare men störs dem blir jag överkänslig och otrevlig. Jag fräser och svär åt folk, blir sur och irriterad och beter mig allmänt som en PMS-kärring.
Jag ber om uräkt för detta.
Har ingen dator heller, den ligger i beståndsdelar på golvet och bara väntar på att kopplas ihop och få fungera. Men jag har ingen hårddisk till den och jag är förbannat lat, som alltid.
Håller på med chockterapi med, barn och hästar, ska försöka sluta vara rädd för dem. Det går väl hyffsat. Kan mog inte ärligt säga att jag gillar något av det... Ännu
Valerius har något i kläm och måste gå på penicillin och antibiotika ett tag för att bli frisk, ska snart till Ronneby så då får jag se hur hans allmäntillstånd är. Enligt C haltar han men mår hyffsat.
Vart fan tog påsklovet vägen? För mig är det redan slut och för var dag som går mår jag sämre och sämre. Jag ska inte till skolan igen förrän vecka 18, eftersom jag har två veckors praktik nu, och när vi kommer tillbaka är det nationella prov, vanliga prov och skolavslutning.
Jag önskar jag kunde se något positivt någonstans, men jag tycks bara minnas det negativa.
