Inatt låg jag och tänkte på vilka konstiga vändningar livet tar egentligen.
I flera år var jag förvirrad och jag vet inte om jag blandade ihop allt med kärlek.
Sedan blev jag säker på att jag var kär i den jag var och vips så träffar jag C och faller handlöst.
Och så är jag lycklig och så plötsligt tar det slut och jag är världens olyckligaste människa igen. Allt jag lyckats komma ifrån åker jag tillbaka till och allt var egentligen bara en enda stor svacka.
Så blev vi ihop igen och nu är jag hur lyckligt som helst. Jag har världens underbaraste pojkvän som alltid finns där för mig, som älskar mig, som tröstar mig, som gör mig trygg och får mig att känna mig värdefull.
Inte för att mina vänner inte gör det, men har gör det på något sätt tio gånger mer, han lyckades öka mitt självförtroende och gjorde att jag börjar hitta tillbaka till mig själv. Även om vi bråkar ibland och även om jag känner att ha ibland är den mest irriterande och avskyvärda människan på jorden så älskar jag honom innerligt mycket, mer än någon kan ana, mer än vad jag själv anar.
(Vad äckligt sötsliskigt detta blev)
Undrar hur det kommer sig att vägen alltid är så extremt krokig, för att vi ska lägga märke till livet?
--------
Ha, man märker verkligen om det är mamma eller pappas kompisar som skickar julkort.
Mammas vänner: "Fam. Dahlqvist"
Pappas vänner: "Fam. Andersson"
