Det här är en sådan dag då man inte vet vilken dag det faktiskt är.
Jag vet att det är torsdag men det känns så ofattbart att veckan nästan är slut, att jag inte har några läxor kvar att göra och att jag faktiskt överlevt.
Måndagen var första dagen jag tränade sedan knäskadan, det var härligt att kämpa på lite, även om jag hade svårt att koncentrera mig.
På tisdagen var jag så förbannat rädd för att missa det nationella att jag hade panik så fort jag vaknade. Glömde maten hemma och såg framför mig hur jag satt och svälte hela dagen. Vid lunch hade jag skrivit om det tre gånger och så lämnade jag in det.
Igår var jag på möte direkt efter skolan. Kände att det inte tillförde mig någonting, men de tvingade inte på mig en massa arbete i alla fall. Direkt efter mötet tränade jag, duchade och pratade med C. Sedan föll jag i en djup sömn som förblev ostörd tills klockan 6.
Har håltimma nu, sedan matte D. Leo har konstaterat att han idag lyckats vara mer pessemistisk än mig. Grattis.
Haft Julrevymöte under håltimmen, fast det tillförde inte mig någonting, som vanligt var det bara sina egan, interna suparskämt som var relevanta och ingen lyssnade på mig när jag tyckte att man inte ska flumma ut det för mycket eller lägga tid på ett enda skämt. Hur länge kan det vara roligt att skämta om en slemmig lärare?
Fan vad jag hatar denna dataskärmen, den flimrar och går sedan ner i en mörk ton.
Jag är ointerssant.
Just ja, valle är numer "valle utan balle"
.....
Tänk om man var vacker och inte såg ut som en nerknarkad wannabe-Kate Moss på alla bilder. (Angående min nya hårfärg)
