Äsch, fan jag pallar inte mer.
Sigrid har varit här nu - och åkt hem... Saknar henne konstigt nog. Även om vi inte hittade på något och hon säkert hade dötråkigt så trivdes jag med att ha henne här :P
Vi teg inte ihjäl varandra i tre dagar, men vi tjattrade inte på som fan heller.
Vi var mest :P
(mening, smiley, mening, smiley)
Är helt motivationslös.
Har inte pallat att skriva dikter på evigheter, orkar inte blogga, orkar inte göra läxor, sitta framför datorn eller prata i telefon.
Ingen är dessutom online.
Är lite ledsen på Leo. Kände mig bortglömd sist, men nu vet jag inte.
Kanske bara jag som missuppfittar allt, men nu orkar jag verkligen inte göra klart mina motivationer. Till vilken nytta när jag får veta att han, Job och Torunn redan gjort typ allt? Ville ju verkligen göra allt bra, hade bara fyra fem motivationer kvar, och så kommer man tillbaka till detta.
Vill bara slänga dokumenthelvetet och svära över all jävla tid jag tydligen lagt ner i onödan. Trodde vi var överens om att jag skulle göra det - men tydligen inte.
Iofs har jag ju inte varit online, men vad kan man begära när Sigrid har varit här? Jag dissade henne nog när jag ringde C varje dag.
Så nu orkar jag inte göra klart det.
Är ju inte speciellt förvånad...
Inte nog med det så klagar C på mig för att Leo inte gjort något på SM utan bara på VOTLOK, fast han sa att han skulle jobba med SM.
Samtidigt orkar Leo inte med att C pressar honom och jag förstår att han tycker det är jobbigt när ingen hjälper honom. Men både jag och C försöker.
Det känns som jag antagligen får lära mig PHP för att hjälpa Leo med SM och på så sätt göra C glad, eller bara skita i allt, precis allt, kasta ut datorn genom fönstret eller något, bara jag slipper känna mig så jävla ledsen och frustrerad hela jävla tiden.
Varför kommer alltid jag i mitten av precis allting?
I morgon ska jag till C och monsterängeln. Saknar båda så mycket, förhoppningsvis försvinner lite av min smärta, men jag lär ju få ångestattack så fort jag går i närheten av bussen hem.
Jag klagar för mycket.