Jag är totalt jävla ensam. Även om jag visste det innan har jag aldrig insett hur ensam jag verkligen är. Inte övrigt, men i skolan.
Visst jag har ju Ewe, men alla gånger hon är borta? Hon är mer accepterad i klassen än vad jag är och av vilken anledning? Jo hon dricker faktiskt. Är det som krävs för att bli accepterad? Att supa?
Bröt ihop hos syster idag, kände att jag inte klarade mer. Det här med Sofias fest blev för mycket. Försökte hålla tillbaka tårarna som aldrig velat komma fram men nu gick det naturligtvis inte. Kände mig som en barnunge som blir mobbad på mellanstadiet, men jag kunde inte kontrollera smärtan inom mig.
Syster tyckte att resten av klassen var mellanstadiebarn :P
Kände mig så bortgjord när jag sa att klassen är iq-befriade. Men hon förstod mig. De lyssnar aldrig på lektionerna utan vi tragglar samma saker hela jävla tiden och jag kan det snart på ryska om vi inte går vidare. Det känns som de "stannar" upp mig i mitt lärande. Ewe och jag är alltid hundra år innan alla andra och eftersom våra lärare är måna om att alla ska hänga med har vi väldigt mycket dö-tid.
Allt känns bara så meningslöst.
Jag ska träffa skolsyster i morgon igen och då ska vi diskutera om ifall jag ska gå hos en kurator på ungdomsmottagningen eftersom BUP sket sig på grund av paranteserna.
Jag kanske behöver gå hos en kurator men jag känner mig skeptisk.
Skulle ha lajvmöte vid sju, men ingen kom i tid, jag kastade i mig maten, slängde det jag hade kvar på tallriken och gjorde en matlåda till morgondagen för att hinna och så blir det uppskjutet till åtta... Varför kan ingen passa tider?
Rädda mig.
