Det är alltid så. Jag hinner inte ta reda på hur fan jag mår, utan känner bara något inom mig. För att vara ärlig bryr jag mig inte om hur jag mår, ingen annan gör, så varför jag?
Visst frågar de väl, men hur ofta bryr de sig på riktigt? Två fall av hundra?
Kanske bryr de sig tills de kollapsar, men det känns aldrig så. Aldrig. Ändå tar jag åt mig, sätter på försvarssystemet och hävdar att jag mår jättemegasuperbra.
(Och sedan önskar jag att jag en gång, men bara en, lät mig falla för frestelsen och försöka skära bort mina demoner)
Och sedan möter jag ett irritationsobjekt: Detta fallet min nyblåsa dator där inget fungerar. Miranda fungerar inte, ljudkortet var tvungen att installeras om igen (fast jag redan gjort det flera gånger), grafikkortet skulle installeras om och Windows hittar nya uppdateringar att installera konstant.
Det tar 20 minuter att stänga av dathelvetet bara för att sätta på den igen...
Drar över The Sims 2 från Jens dator till min, och fast jag sa till pappa typ hundra gånger och han sa själv: att DVD-spelaren fungerar inte på min dator utan får den bara att hänga sig, sätter han in en skiva i dvd-spelaren och vad tror ni händer?
Ja visst fan hänger sig datorn och jag måste göra om allt från början.
Jippi, nu är det "bara" tre timmar igen innan den är överförd.
Anklagade stackars Leo för att inget fungerade, det är ju trots allt han som lurat på mig all ny skit. Fick dock dåligt samvete och bad om ursäkt. iTunes fungerar nu, efter mycket om och men, men inte mirandra.
Får se om det fungerar imorgon, när jag lugnat ner mig lite och inte blir hysteriskt galen på allt hela jävla tiden.
Men det är så, när ingen jävel bryr sig, när ingen hjälper mig fast jag ber om hjälp åttaliga gånger.
Jag funderar för mycket, är okoncentrerad och deprimerad. Irriterar mig på småsaker, ifall datorn susar, eller ifall det är lite ljust ute. Även om jag sovit bättre denna helgen än vad jag gjort på 2 veckor, så sov jag ändå jävligt dåligt. Att C var hos mig bidrog säkert till att jag sov bättre, men min trånga säng kan hålla vem som helst uppe. Speciellt mig med alla mina funderingar.
Och nej, jag funderar inte på att göra slut, jag älskar honom på tok för mycket, men älskar han fortfarande mig?
Jag misstänker att det bara är paranoia, på fredag är det nämligen ett år sedan.
Fy fan vad jag behöver gråta... Eller inte gråta, skrika, jag behöver skrika ur mig all ångest, skrika mig hes tills jag kollapsar...
Jag behöver dö.
